Fru talman! Första gången jag stötte på det här problemet var när jag jobbade som socialarbetare och mötte en kvinna som nästan hade blivit slagen sönder och samman. I det samtalet togs naturligtvis många saker upp, men jag frågade henne om hon var beredd att lämna den man som gång på gång våldförde sig på henne. Då sa hon att hon redan hade gjort det en gång men aldrig skulle våga göra det igen. Hon hade försökt lämna den här mannen, men bodelningsprocessen hade blivit utdragen. En bodelningsprocess handlar ju om att man fördelar tillgångarna mellan sig efter ett äktenskap eller efter att man levt tillsammans.

Men det blev aldrig någon, eftersom maken drog ut på tiden och förhalade processen år efter år. Det blev aldrig en bra lösning för henne och framför allt för hennes barn. Som mamma är barnens situation det viktigaste, sa hon till mig, och så är det ju.

Eftersom det inte löste sig fann hon inget annat alternativ än att gå tillbaka till mannen. Då blev våldet ännu mer upptrappat, eftersom hon enligt hans mening hade tagit sig friheten att lämna honom en gång.

Mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem och ett personligt problem. Justitieministern tar upp flera konsekvenser av detta och andra saker som vi verkligen måste ta tag i.

Det är fruktansvärt att se konsekvenserna för de kvinnor som utsätts men också för de barn som lever i detta. Beräkningar visar att det är ungefär 150 000 barn som lever i den situationen.

När en kvinna vågar ta steget att lämna sin partner är det för sin egen skull och inte minst för barnens skull. De blir också offer i och med att de bevittnar det många gånger svåra våld som kvinnor utsätts för.

Därför måste samhället ge allt det stöd som bara är möjligt för att kvinnor ska våga ta steget. Men när de väl vågar ta steget gäller det också att ge dem det stöd de behöver för att klara ut det och leva ett gott liv.

Alla de saker som hindrar det är någonting som vi måste ta på stort allvar och verkligen jobba för att ta bort. När jag blev riksdagsledamot var det en av de frågor där jag kände: Jag ska inte ge mig förrän det är möjligt och vi reder ut detta. Det är för den här kvinnans skull och för alla andra kvinnors skull.

Det är viktigt att rikta ett stort tack till alla de kvinnor, organisationer, politiker och andra som jobbat för att det ska lösas. Om vi är många som driver på kan det också bli möjligt att lösa frågan.

Jag vill också rikta ett tack till justitieministern. Men det finns en del saker i kommittédirektivet som jag tänker att jag får ta upp i mitt nästa anförande. Det är viktigt att vi löser den här frågan för kvinnornas och barnens skull.