Fru talman! Jag tycker att Pål Jonson på slutet här kom in på det som jag egentligen är ute efter, alltså att försöka definiera några utvecklingsprojekt som staten står bakom. Det leder till ett gemensamt ansvarstagande som i förlängningen breddar hela synsättet.

Jag väljer att ta fasta på det som är positivt i det svar som Pål Jonson gav mig här. Jag hoppas att det skulle kunna utgöra någon form av plattform för den typen av MOU - alltså en förnyelse av MOU:et från 1995, som är lite för gammalt för att passa ihop med dagens förhållanden. Jag vill uppmuntra en start på det arbetet. Jag skulle bli förvånad om man inte var intresserad av detta i Finland.

När det gäller ett svensk-finskt kontra ett nordiskt samarbete menar jag att det inte finns någon motsättning där. Det ena utesluter inte det andra, och det kan också vara så att ett fördjupat svensk-finskt samarbete med vissa utvecklingsprojekt faktiskt kan ha en positiv inverkan också i det nordiska perspektivet. Jag tror alltså inte att man ska låsa in sig i att det är det ena eller det andra, utan här handlar det om att kunna spela över hela paletten. Man kan dock skapa kärnbitar som gör att exempelvis Sverige och Finland tillsammans kan bidra på ett positivt sätt till Norden.

Jag tycker att det finns många bra saker i den diskussion som vi har fört här, men när det gäller informationsutbytet och den operativa planeringen - övningarna med och samordningen av de militära förbanden - har vi kommit betydligt längre än när det gäller det försvarsindustriella. Nu handlar det om att gå vidare i utvecklingsprojekt, vilket jag tror skulle kunna vara väldigt positivt.