Fru talman! Det var dystra nyheter vi fick från jordbruks- och fiskerådet efter förhandlingarna i oktober. Kvoterna för fiske av sill och strömming i både centrala Östersjön och Bottenhaven höjs.

Det var sedan tidigare känt att regeringen gick in förhandlingarna med en mycket tuffare linje, faktiskt den tuffaste linjen av alla deltagande länder, med förhoppningen att hålla kvoterna så låga som det bara gick - något som är helt nödvändigt för ekosystemen i Östersjöns skull men också för våra småskaliga fiskares skull.

Mycket mer behöver göras för sill- och strömmingsbestånden. Det känns hoppfullt att den moderatledda regeringen agerar kraftfullt i frågan. Till exempel möts vi alla här igen nästa vecka för att debattera propositionen Ett levande hav, den största och mest omfattande propositionen på området på nära 15 år. Hela ansatsen i havsmiljöarbetet kommer att vara ekosystembaserad, där varje insats i sig utgår från sin specifika roll och påverkan på ekosystemet som helhet. Krafttag ska tas för övergödningen, trålgränsen ska flyttas ut, marint skyddade områden ska skyddas än mer och fler områden ska skyddas.

Den springande punkten är dock fisket, och i och med att vi ingår i Europeiska unionen ska fiskekvoterna förhandlas med övriga EU-länder. Även där måste Sverige göra sitt yttersta för att hålla nere kvoterna så långt det går.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

De senaste veckorna har skarp kritik riktats mot de svenska insatserna i förhandlingarna, inte minst från Socialdemokraterna. Enligt återrapporteringen från jordbruks- och fiskerådet förespråkade Estland, Lettland, Litauen och Polen de högsta nivåerna inom ramen för Ices intervall, för centrala Östersjön en ökning med 170 procent. Kompromissförslaget låg på 140 procent. Det ska jämföras med det beslutade intervallet på 108 procent, som redan har nämnts här i dag.

I mina ögon är det tydligt att Sveriges hållning, alltså lägre kvoter än Ices rekommenderade minimum, faktiskt ledde till att kvoterna landade på det lägsta intervallet. Men Sverige tycks stå långt ifrån de andra länderna i frågan om minskade fiskekvoter. Därför vill jag fråga statsrådet hur han ser på möjligheterna framgent att påverka de övriga Östersjöländerna att omfamna en mer försiktig ansats i fiskeripolitiken.

Jag vill också vända mig till de socialdemokratiska ledamöterna. Det är tydligt att Socialdemokraterna nu gör allt man kan för att vinna politiska poäng i frågan. Man påstår att den svenska regeringen har tillåtit en ökning av kvoterna och att den borde ha varit kompromisslös i förhandlingarna.

I ett läge där alla möjliga medel behöver tas till för att begränsa fisket, där varenda liten fisk räknas, kan man fundera på om Socialdemokraterna vid förhandlingsbordet genom att vägra kompromissa hade tillåtit en ökning av sill- och strömmingsfisket med minst 140 procent eller kanske till och med en större ökning. Det hade antagligen blivit resultatet om regeringen, som Socialdemokraterna säger, kompromisslöst hade satt sig vid sidan av förhandlingarna.