Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Känslan av hopplöshet och uppgivenhet är väldigt farlig. Men det är inte konstigt att den sköljer över oss ibland, särskilt med tanke på hur omvärldsläget ser ut. Vi har Rysslands anfallskrig i Ukraina, som nu är på väg in i sin tredje vinter. Vi ser hur oskyldiga barn fortsätter att bombas ihjäl nere i Mellanöstern. Vi ser hur klimatförändringarna värmer upp vår planet och skapar översvämningar, inte minst i Spanien, och vi har Trump som nyvald president i USA.

Fru talman! Som grädde på moset fick vi ett besked om en fördubbling av fiskekvoterna för sill och strömming i centrala Östersjön under nästkommande år. Det här är ett beslut som kan få förödande konsekvenser för ett redan känsligt bestånd som är på god väg att kollapsa. Det kan bli en ren dödsstöt för Östersjön som riskerar att slå ut hela näringskedjan i ett oerhört viktigt marint ekosystem.

Fru talman! Frågan är vad som egentligen hände under förhandlingarna nere i Luxemburg. Ministern åkte ned till jordbruks- och fiskerådet med ett uppdrag att driva på för minskade fiskekvoter för sill och strömming i centrala Östersjön samt Bottenhavet och Bottenviken för år 2025.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Även om det låter bra med minskade kvoter har vi socialdemokrater varit väldigt tydliga med att vi inte tycker att det är tillräckligt när situationen är så akut som den faktiskt är. Därför föreslog vi att man i stället skulle driva på för en återhämtningspaus för sill och strömming, men det fick vi tyvärr inte gehör för hos regeringen och landsbygdsministern eftersom de tyckte att det var bättre att driva linjen med minskade kvoter för att få fler medlemsländer att ställa sig bakom förslaget.

Den planen gick minst sagt på grund, för hem kom ministern med beskedet att kvoten i centrala Östersjön skulle öka med 108 procent och att kvoten i Bottenhavet och Bottenviken skulle öka med 21 procent. Man kan fråga sig hur det kunde gå så illa.

Fru talman! Som utbildad biolog är det med väldigt stor oro som jag följer utvecklingen. Vi har länge vetat om hur akut och allvarligt läget är i Östersjön, inte bara kopplat till det höga fisketrycket utan också till följd av klimatförändringar, föroreningar och övergödning.

Vi har sett tydliga tecken på utarmning av bestånden av sill och strömming de senaste decennierna. Storleken på fångsterna har minskat, och man har även sett att populationen i allt större utsträckning utgörs av mindre och yngre individer. Det här drabbar våra småskaliga kustnära fiskare hårt eftersom de använder garn och mindre trålare för att ta upp större fiskar som kan användas som matfisk. Vi har redan sett en utveckling där småskaliga fiskare i allt större utsträckning väljer att avveckla sina verksamheter för att det snart inte finns någon mer fisk att ta upp.

Om det fortsätter i den här riktningen är risken att vi snart bara ser stora industritrålare ute i våra svenska vatten. I förlängningen kommer det att leda till att viktiga lokala arbetstillfällen försvinner och att våra vackra kustsamhällen förlorar sin själ. Ur ett landsbygds- och beredskapsperspektiv vore det förödande om vi fortsätter att tillåta att ett fåtal stora båtar tar upp den lilla mängd sill och strömming som finns kvar i Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken.

Fru talman! Min första fråga till landsbygdsministern blir därför: Varför valde ministern att ställa sig bakom det här beslutet när utfallet från förhandlingarna blev så dåligt? Hade det inte varit bättre att markera allvaret i situationen genom att rösta emot förslaget, särskilt med tanke på vilka stora konsekvenser det kommer att få för våra småskaliga fiskare, Sveriges livsmedelsförsörjning och vår beredskap?