Fru talman! Frågan om samarbete mellan Finland och Sverige har varit aktuell länge. Det var en huvudprioritet under de åtta år som vi satt i regeringsställning. Det handlar om informationsutbyte, operativ planering, övningar och samordning av de militära förbanden.

Vi kunde alltså redan före inträdet i Nato hantera situationer bortom fred gemensamt, och mycket av grunden för detta lades då. Jag menar att vi på den tiden inte, och heller inte nu, kommit lika långt när det gäller det försvarsindustriella samarbetet.

Den typ av konferenser som försvarsministern hänvisar till är bra, men de har förekommit tidigare och är egentligen inte ett mått på djupet i själva projekten. Men det är bra att man har den träffpunkten.

När det gäller avtalen om försörjningssäkerhet för exempelvis ammunition menar jag att det måste kontrolleras hur försörjningssäkerheten egentligen ser ut, i praktiken. Att skriva ett avtal är en sak, men det praktiska utfallet är en annan. Att ett avtal har skrivits innebär inte att man har nått upp till det som kan kallas försörjningssäkerhet.

Såväl Finland som Sverige har skickat mycket ammunition till exempelvis Ukraina, och detta har lett till att vi har en del att ta igen i jämförelse med hur det såg ut tidigare. Därför ser jag inte säkerställandet av försörjningssäkerhet som något som med självklarhet är uppfyllt bara för att ett avtal har signerats.

Det jag egentligen är ute efter är vilken typ av långsiktiga utvecklingsprojekt som Sverige och Finland som nationer skulle kunna ta fram gemensamt och involvera försvarsindustrin i. Jag menar att det perspektivet inte är tillräckligt diskuterat. Vi är inte där ännu. Jag håller med om att det finns många samband mellan svenska och finska företag, men den där kappan som ger en huvudinriktning och som knyter ihop allt ordentligt finns inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När man ställer en fråga om hur läget egentligen är kan man få många olika typer av svar beroende på hur man vill ha det. Därför krävs nog en betydligt djupare diskussion med branschen innan man med tvärsäkerhet kan säga att allt som nu har gjorts är tillräckligt. Jag delar därför inte uppfattningen att allt jag säger här i stort sett är tillgodosett.

Jag menar att om man menar allvar med avtalet från den 16 september 2024, där bilateralt samarbete kopplat till försvarsindustrin nämns, bör ambitionen vara betydligt högre än i dag. Jag kan inte se vad som skulle vara problemet med att en svensk och en finsk regering sinsemellan jobbar fram en ordentlig uppfattning och strategi för hur vi vill se försvarsindustrisamarbetet mellan våra länder utvecklas och hur försvarsindustrin kan kopplas till det.

Finns det egentligen något problem med att göra den typen av avtal och plattform för kommande utvecklingsarbete? Det skulle självfallet ge en betydligt större tyngd från regeringsnivån i förhållande till industrin om det fanns en klar och tydlig viljeinriktning.

Jag tycker att detta är logiskt också utifrån att Finland, oavsett Natomedlemskap och annat, sedan lång tid tillbaka och även i dag är vår närmaste försvarspolitiska partner. Vi jobbar mycket tillsammans med Finland. Vi har till och med folk representerade i båda ländernas staber.