Herr talman! Jag skickade in den här interpellationen för ett tag sedan. Oftast brukar svaret komma inom några veckor, men det här tog lite längre tid, vilket har gjort att människor runt om i Sverige har snappat upp det och hört av sig till mig på olika sätt.

Den här problematiken rör inte bara Örebro län, som ministern förstås förstår, utan den finns överallt. Mest drabbad på olika sätt är förstås landsbygden. Jag som bor i tätorten Örebro har inte lika stora problem, men jag förstår allt kring det här.

Jag blev kontaktad av en familj här i Stockholm som berättade för mig att de precis hade pratat med länsstyrelsen som sa att de hade fantastiskt fina skrifter. De sa: Vi har tagit fram otroligt fina skrifter. Vi har tagit fram olika beslut om vad man ska göra. Problemet är bara att ingen av kommunerna bryr sig om det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här är någonting som verkligen stör mig. Hur kan det vara så att en kommun inte bryr sig om att människor inte vågar gå ut? Det handlar inte om en uppbökad trädgård och att man får fixa lite saker, utan det handlar om att människor inte vågar gå ut. För mig är det då någonting som inte stämmer, och det var därför jag ställde interpellationen.

När länsstyrelsen säger att det finns så många fina ord och skrifter om vad kommunerna ska göra men att de inte gör det, då är det för mig en signal att jag måste prata med regeringen och be dem göra någonting åt den här problematiken. Vad kan länsstyrelserna göra? Kan det lyftas upp ytterligare en nivå?

För mig är det orimligt att människor på landsbygden behöver oroa sig för att gå ut. Den här kvinnan berättade för mig att hon inte går ut med sin hund längre. Det är helt omöjligt för henne att gå ut med hunden när mörkret faller. Det är mannen, som råkar vara jägare och har en bössa, som får göra det.

Då hamnar jag också i en tankevurpa: Vad är det vi pratar om? Oftast när vi pratar om otrygghet handlar det om kriminalitet och att det skjuts. Det här är någonting helt annat som jag tror att vi behöver göra någonting åt.

För mig handlar det om att säkerställa att det som ministern pratar om händer. Jag förstår att man kan ha olika incitament, att man ska sälja köttet, att vi ska konsumera mer kött och så vidare. Men jag är helt allvarligt orolig för att det inte räcker. Jag tror att vi behöver fundera över vad vi ytterligare skulle kunna göra, för de problem som har kommit till mig från olika håll i landet handlar inte längre om att det är kött som ska säljas. Det är mycket mer än så. Kan vi minska stammen på det sättet? Om alla i Laxå och Röfors har sina frysar fulla kommer det ändå inte att räcka till. Stammen där är så pass stor att det behövs fler åtgärder.

Jag vill därför lyfta upp frågan till ministern. Jag hoppas att ministern förstår att det inte handlar om vem som gör rätt och vem som gör fel, utan det handlar om vad vi kan göra så att de här människorna känner sig trygga i sin kommun och sitt område. Det skulle jag vilja att ministern svarade på. Finns det ytterligare åtgärder som ministern kanske är beredd att göra, kanske att bjuda in de här människorna till en diskussion när ni är ute och reser?

När de lyssnar på det här kommer de förhoppningsvis att höra av sig till ministern och säga att det här är inte hållbart. Och det som jag nämnde och som är det minst hållbara är att man i flera års tid har försökt kämpa emot både kommunen, länsstyrelsen och ägarna. Jag vet förstås att den största skadan är hos dem som äger marken och jordbruket. Men det här är också ett problem.