Herr talman! Jag kan inte riktigt släppa de replikskiften vi hade alldeles nyss. Jag måste ändå beklaga att oppositionsledaren och potentiella statsministern Magdalena Andersson inte tar detta med antisemitism i det egna regeringsunderlaget och i de egna leden på allvar. Man kan hantera frågor på olika sätt. Det är klart att man kan skoja bort detta, kasta tillbaka det och så vidare, men det är inte särskilt konstruktivt.

Vill vi ha en regering där det finns den typen av värderingar? Det är rimligt att den som ska vara statsminister i en sådan regering också redogör för sin syn på detta och om hon tycker att det ska vara på det sättet.

Magdalena Andersson säger att det inte finns något utrymme för antisemitism i vare sig Sverige eller de politiska partierna. Det är ju väldigt bra. Det är väldigt välkommet. Men det är skillnad mellan ord och handling. Man måste också visa i handling att man menar allvar. Det är detta som jag, och Ebba Busch för den delen, bad Magdalena Andersson att göra här. Men Magdalena Andersson vägrar att göra det. Hon fortsätter bara att prata utan någon substans bakom det.

På Magdalena Anderssons verklighetsbeskrivning i anföranden och i replikskiften låter det som om allting är fullständig katastrof i vårt land. Precis allting är total katastrof. Det är en ganska bisarr verklighetsbeskrivning, skulle jag vilja säga. Visst, väldigt mycket är dåligt och vi har fortsatt stora problem i landet, men Sverige är på rätt väg nu. Vi är på rätt väg när det gäller de gigantiska problem som tidigare regeringar har skapat.

Jag är, herr talman, väldigt glad och väldigt stolt över att tillhöra den sida av politiken som fortsatt vill ta Sverige i just den rätta riktningen.

(Applåder)