Herr talman! Som jag försökte beskriva är det nordiska samarbetet oerhört viktigt. Jag tycker att de självstyrande områdena har en väldigt viktig och självklar roll i det sammanhanget.

Vad kan Sverige göra? Jo, bland annat uttrycka just detta men också försöka förklara bakgrunden till att det bjuds in till vissa möten i ett visst format och till andra i ett annat. Som jag uttryckte har regeringen inom ramen för det svenska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet på sedvanligt sätt bjudit in samtliga, inklusive de självstyrande områdena.

Sedan har det ägt rum två möten av lite annan karaktär, varav ett med Tysklands förbundskansler Olaf Scholz och ett annat med Volodymyr Zelenskyj, där de frågor som diskuterades var frågor där de självstyrande områdena inte hade egen beslutskompetens. Detta var bakgrunden. I övrigt, i de sedvanliga och brukliga mötena liksom i allt annat samarbete inom Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet, har de självstyrande områdena en självklar plats.

Jag vill också återkomma till att vårt samarbete är mer relevant än någonsin tidigare. Det har från Nordiska rådet riktats en rekommendation om en översyn av Helsingforsavtalet. Detta är ett viktigt element i denna diskussion eftersom det reglerar samarbetsformerna. Utgångspunkten är ändå att avtalet på många sätt tjänar och har tjänat oss väl eftersom det nordiska samarbetet är dynamiskt och flexibelt, trots eller kanske tack vare att vi inte detaljreglerar exakt alla delar i vårt avtal.

Jag har stor respekt för att vi kanske kommer att ägna diskussionen åt det institutionella. Men låt oss också slå fast att det finns väldigt många viktiga politiska eller andra prioriterade frågor för det nordiska samarbetet framåt, som kanske ibland överskuggades i Reykjavík men som är nog så viktiga att hålla blicken på även framåt. Det handlar om fortsatt arbete mot gränshinder i Norden, fortsatt arbete för stärkt konkurrenskraft, kampen mot den organiserade brottsligheten, klimatet och, inte minst, fortsatt stöd till Ukraina.

Allt detta hoppas jag att vi ska kunna hitta bra samarbetsformer för, för att gemensamt föra arbetet vidare i Nordiska rådet och ministerrådet. Här har vi i regeringen vårt primära fokus: att verkligen driva på dessa frågor inom det nordiska samarbetet.

En eventuell översyn av Helsingforsavtalet kommer därtill att bli en ganska resurskrävande, svår och komplex process. Man behöver ta hänsyn till nationell lagstiftning, grundlag, folkrätt och EU-rätt. Men låt oss också komma ihåg att det utöver det formaliserade samarbetet i Nordiska ministerrådet finns andra, väl etablerade och fungerande nordiska regeringssamarbeten - på utrikes- och försvarsområdet, inklusive det informella utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet N5 och NB8, försvarssamarbetet Nordefco och, vad gäller krissamverkan, det så kallade Hagasamarbetet.

Jag ser alltså framför mig att vi på flera fronter behöver fördjupa och jobba gemensamt i Norden och både diskutera institutionella frågor och, inte minst, lösa de gränsöverskridande frågor som vi verkligen har att hantera.