Herr talman! Jag håller verkligen med om det ledamoten säger om att det nordiska samarbetet kanske är viktigare än på mycket länge. Om jag tar på mig hatten som EU-minister kan jag se att vi också i det sammanhanget jobbar allt närmare och mer gemensamt mellan de nordiska länderna, liksom ibland i Norden-Baltikum, i att stå upp för stödet till Ukraina och i många andra viktiga frågor. Jag håller alltså verkligen med.

Jag skulle ändå säga att regeringen under ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet har stärkt samarbetet ytterligare på en rad områden, vilket jag var inne på. Vi uppskattar genuint Färöarnas, Grönlands och Ålands engagemang - och aktiva roll, skulle jag säga - i samarbetet. De kan närvara med egna representanter i praktiskt taget alla sammanhang inom Nordiska ministerrådet. Där kan de lägga fram förslag och framföra sina synpunkter. De har förvisso inte rösträtt, men vi vet att beslut i praktiken tas genom konsensus inom det nordiska samarbetet. Det utgör alltså sällan ett problem.

Vi kan också se tillbaka till 2007, då de självstyrande områdenas deltagande förstärktes genom Ålandsdokumentet. Genom det ges de möjlighet att ta en aktiv del i aktuellt lands ordförandeskap, delta i samarbetsministrarnas frågetimme i Nordiska rådet, svara på frågor och rekommendationer från Nordiska rådet och även ansöka om fullt medlemskap i nordiska institutioner och samarbetsorgan. Den senare möjligheten har ju inte minst Färöarna utnyttjat; man har på senare år sökt till och upptagits som medlem i de nordiska institutionerna Nordisk Energiforskning, Nordforsk, Nordic Innovation och Nordgen.

Nästa år - det hörde vi under sessionen - innehas också ordförandeskapet i ministerrådet av Finland och Åland tillsammans, vilket man gjorde en stor poäng av.

Frågan om ett fullvärdigt medlemskap i Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet har aktualiserats vid ett flertal tillfällen genom åren. Den har också vid flera tillfällen analyserats av sakkunniga jurister. Slutsatsen är i huvudsak, något förenklat, att internationella traktater som Helsingforsavtalet sluts mellan stater. Inom folkrätten är själva statsbegreppet centralt. Färöarna, Grönland och Åland företräds som huvudregel av Danmark respektive Finland, och det har bäring även på andra utrikespolitiska sammanhang än bara de som rör Nordiska ministerrådet.

De rättsliga förhållandena har inte ändrats i sak sedan vi diskuterade frågorna tidigare, men det sker ju en utveckling inom riksgemenskapen Danmark där den danska regeringen har bejakat en ökad grad av självbestämmande för Grönland och Färöarna inom ramen för riksgemenskapen. Faktum kvarstår dock fortfarande att den danska grundlagen inte tillåter att Grönland eller Färöarna blir självstyrande på områden som gäller bland annat utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik även om man där har fått visst utökat inflytande genom speciellt inrättade samordningsorgan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Inom ramen för det svenska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet har de självstyrande områdena bjudits in på sedvanligt sätt till alla möten, inklusive det statsministermöte som ägde rum i Reykjavík nu i slutet av oktober och där man antog en gemensam deklaration om undanröjande av gränshinder. Grönland och Färöarna valde att tacka nej, vilket regeringen beklagar.

De självstyrande områdena var däremot inte inbjudna till toppmötet i Stockholm i maj med regeringscheferna för de nordiska länderna och Tysklands förbundskansler Olaf Scholz och inte heller till toppmötet mellan regeringscheferna och Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj i slutet av oktober. Det mötet följde en etablerad ordning där ordförandelandet bjuder in och beslutar om agendan. I de här fallen diskuterades frågor där de självstyrande områdena inte har egen beslutskompetens.