Herr talman! Sämre kunskapsresultat och att elever helt enkelt är rädda för att gå till skolan och därmed blir hemmasittare är såklart ytterligare en dimension av mobbning. Problemet är ju inte enbart själva mobbningen, utan den riskerar alltid att få mycket mer långtgående konsekvenser för de elever som drabbas. Jag är helt övertygad om att Mats Wiking och rapporten från Friends har rätt i att det finns ett starkt samband i detta avseende.

Ledarskapet är avgörande i alla skolor, både rektors ledarskap och lärarnas ledarskap i klassrummet, korridorer och så vidare. För länge sedan när jag var skolborgarråd i Stockholm gjorde vi också den här typen av enkäter, och det som drabbade mig hårdast var när man ställde frågan varför mobbningen inte upphörde. Det vanligaste svaret från eleverna själva var att vuxenvärlden vände sig bort, det vill säga att vuxenvärlden valde att inte se mobbningen trots att den pågick framför ögonen på dem.

Det är helt oacceptabelt, för det är vuxnas ansvar att sätta stopp för mobbning. Man kan inte tro att eleverna själva ska åstadkomma detta. Det har ju funnits den typen av metoder där man har använt eleverna för detta, och jag menar dels att de metoderna saknar vetenskapligt värde, dels att det är helt orimligt att lägga på barn och ungdomar att sköta detta själva. Det är vuxnas ansvar att se till att det inte förekommer.

Jag menar också att det är oacceptabelt att vi fortfarande tvingar elever att vara hemma för att de är rädda och/eller att man tvingar offret att byta skola, vilket fortfarande förekommer. Om det är någon som ska byta skola är det den som utsätter andra för mobbning, inte den som blir utsatt.

Med det sagt tror jag, precis som Mats Wiking, att ledarskapet i skolan är helt avgörande. Men då måste också lärare och rektorer ha befogenheter att göra någonting utan att till exempel drabbas av anmälningar och en enorm byråkrati varje gång man till exempel tar till disciplinära åtgärder.