Herr talman! Nej, detta handlar inte om någon krona, som Edward Riedl sa. Jag pratar om 3 000 kronor i ytterligare sänkt skatt för en person som tjänar 150 000 kronor i månaden.

När finansministern fick frågan vad hon själv skulle göra för dessa pengar blev hon svaret skyldig. Jag är inte ett dugg intresserad av vad finansministern gör med sin privatekonomi, men jag tyckte att svaret var talande i sammanhanget. Om man tjänar dessa summor är de grundläggande behoven tillgodosedda. Guldkanten på tillvaron finns där. Bufferten är säkrad. Det är inte en fråga om det blir semester på sommarlovet, och fotbollsskorna står i hallen.

Om vi däremot ställde samma fråga till pressade hushåll skulle vi inte behöva vänta på svar. Vi skulle få svar, tillväxtdrivande svar. Det blir kläder och mat och utflykt med barnen. Det blir mer pengar in i näringslivet, fler jobb och ökad tillväxt - precis det som Sverige just nu behöver.

Eller om vi hade ställt motsvarande fråga till landets kommuner och regioner, vad hade de gjort? De hade kunnat börja med att dra tillbaka de rekordhöga varsel som nu hänger över hälso- och sjukvården och som kommer att leda till fler arbetslösa, sämre tillgänglighet och längre köer.

Så här avslutningsvis får man i alla fall medge att finansministern är klargörande i så måtto att hon visar vad den här regeringen prioriterar och värderar högst. Hon klargör vem som är viktig och vem som är strävsam, ett ord som finansministern ofta återkommer till. Den som är strävsam i finansministerns Sverige är inte busschauffören som kliver upp 04.30 för att köra oss andra till jobbet. Det är inte undersköterskan som tar nattpasset på äldreboendet. De strävsamma är en liten grupp människor varav många sitter framför dataskärmar och flyttar runt andras pengar. De är samhällsbärarna i den här regeringens Sverige. Bara de får det bättre ska tydligen också vi alla andra få det bättre.

Detta är inte bara en obegriplig politik, utan den är också djupt provocerande.