Fru talman! Elisabeth Svantesson säger i interpellationssvaret och i debatten här i kammaren att man gör både och - man gör insatser för låg och medelinkomsttagare och för höginkomsttagare. Grejen är bara den att tonvikten i det vi talar om ligger på det starka fokus som regeringen i den här budgeten har lagt på landets höginkomsttagare och att detta får konsekvenser. Det blir väsentligt mindre pengar till sjukvården nästa år, trots att rekordstora varsel hänger över sektorn. Och de som har de allra minsta marginalerna och kanske har kämpat allra mest genom dessa dyrtider - jag tänker på dem som var ämnet för en tidigare interpellationsdebatt här i dag, människor med sjuk- och aktivitetsersättning - får i stort sett ingenting i kronor räknat i den här budgeten. I stället utökar man funkisskatten.

Jag tänkte komma tillbaka lite till frågan om tillväxt. När regeringen i sin budget aviserade att man skulle sänka skatten för de rikaste anförde man just tillväxtargumentet och konstaterade att Sverige och Europa har tappat i förhållande till USA. Vi måste komma i kapp, och vägen dit är, om man ska tro regeringen, att det ska bli mer över för dem som redan har mycket.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Här kan man ana tankegodset bakom regeringens ekonomiska politik. Det låter som ett eko från Thatchers och Reagans 80-tal. Ge mycket till de rika, så får vi se hur det sipprar ned till de vanliga människorna på gatan. Detta är en politik som har prövats om och om igen genom historien, med ökade klyftor och samhällen som dras isär som det bestående resultatet.

Sverige är tyvärr, herr talman, inte opåverkat av denna utveckling. Även här har klyftorna ökat för mycket. Men frågan är om vi med aktiva politiska beslut vill se till att Sverige fortsätter i en amerikaniserad riktning. Det är visserligen sant att USA är ett rikt land, men rikedomarna är extremt ojämnt fördelade. Den amerikanska medelklassen är krympande - den är mindre än i många jämföra europeiska länder. Så brukar det för övrigt se ut i länder med stora inkomstskillnader. Samtidigt som medelklassen i USA har krympt har förmögenheterna koncentrerats hos en liten elit på ett helt extremt sätt.

Frågan är alltså om det är en typ av amerikansk tillväxt som finansministern har som målbild när hon lägger fram sina skattesänkningar, där förmögenheterna koncentreras hos en liten elit samtidigt som inkomstskillnaderna vidgas. Är det en sådan samhällsutveckling finansministern vill se också i Sverige? Det tror jag i så fall är ett viktigt besked. Jag tror inte alls att särskilt många svenskar längtar efter ett hårdare, brutaliserat klassamhälle, präglat av ökad splittring, där några få drar ifrån. Frågan är vad Elisabeth Svantesson ser som så inspirerande i en sådan samhällsutveckling.