Fru talman! Tack för svaret, finansministern!

Nu är det inte så långt kvar tills vi skriver 2025, ett år som för en liten klick kommer att innebära en rejäl skjuts i privatekonomin. Förklaringen till det är att regeringen tar bort avtrappningen i jobbskatteavdraget för dem med de högsta inkomsterna. För en person som likt finansministern tjänar runt 150 000 kronor i månaden väntar en skattesänkning på 3 000 kronor i månaden. För en person med Sveriges vanligaste arbete, en undersköterska, väntar en skattesänkning på 150 kronor i månaden.

Det är groteska skillnader, fru talman. Vi talar alltså om flera tusen kronor varje månad.

Även med en moderat finansminister vid rodret skulle man kunna tänka att det fanns en annan känsla för vad som är rimligt och anständigt, särskilt när man betänker hur stenhårt de senaste årens dyrtider har slagit - inte mot den lilla grupp som finansministern nu väljer att kasta miljarder efter utan mot vanligt folk. Stigande räntor och höga matpriser har sopat bort tio års reallöneökningar.

Mot den mörka fonden är det i och för sig inte svårt att se ett behov av ekonomiska stimulanser till pressade hushåll. I andra europeiska länder ser vi nu hur regeringar väljer att gå fram med höjda pensioner, förstärkta barnbidrag och investeringar i bostadsbyggande för att sätta fart på jobben. I Socialdemokraternas budgetmotion föreslår vi bland annat höjt barn- och studiebidrag, stärkt bostadstillägg för pensionärer och en skattesänkning som träffar rätt. Men för regeringen är det alltså höginkomsttagarna som ska kompenseras mest efter inflationschocken, trots att det är de som är minst påverkade av den.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Frågan är hur man landar i att det är en rimlig prioritering att den med 150 000 kronor behöver ytterligare 3 000 kronor varje månad.

Från regeringshåll har det anförts lite olika argument. Vi har här i kammaren under förmiddagen hört om principen hälften kvar. Finansministern har annars fokuserat mycket på att detta är tillväxtdrivande - att det sätter fart på de ekonomiska hjulen, som Elisabeth Svantesson brukar säga.

Tillväxt är verkligen ett angeläget område, inte minst mot bakgrund av att Sverige i dag har den högsta arbetslösheten på tio år. Vi har en tillväxt som ligger i botten bland Europas länder. Det finns dock, fru talman, helt andra och betydligt mer träffsäkra åtgärder om man vill få de ekonomiska hjulen att rulla.

Hade regeringen på allvar velat vidta tillväxtfrämjande åtgärder hade den satsat dessa miljarder på investeringar i det offentliga, i offentlig konsumtion, och riktat dem mot grupper där vi vet att man förmodligen hade gjort av med varenda krona - inte för att man är slösaktig utan för att det finns stora, uppdämda behov. Det hade gett betydligt större utväxling, precis som Konjunkturinstitutet har visat i sina modeller, än skattesänkningar till en liten grupp som redan har sitt på det torra.

Om nu Elisabeth Svantesson som hon säger vill sätta fart på de ekonomiska hjulen, varför riktar hon då inte resurserna till dem som verkligen kan bidra till en injektion i ekonomin och som dessutom behöver dem som mest - barnfamiljer, fattigpensionärer och ensamstående? Varför får dessa grupper bara smulor medan höginkomsttagarna får så väldigt mycket mer?