Fru talman! Min fråga till finansminister Elisabeth Svantesson var på vilket sätt produktiviteten i Sverige kommer att öka av att personer som lever på sjuk- och aktivitetsersättning har högre skatt än andra i samhället. Jag kan inte påstå att jag har fått något svar. Finansministern pratar om allt annat än situationen för just personerna som lever på sjuk- och aktivitetsersättning.

Jag ska kanske inte vara förvånad. Jag har som många andra läst intervjun i Svenska Dagbladet där reportern frågade Elisabeth Svantesson vad hon själv skulle göra med den skatteåterbäring på ungefär 30 000 kronor som hon kommer att ge sig själv och andra höginkomsttagare nästa år. Hon svarade: Jag har inga som helst tankar på vad jag ska göra för pengarna.

Jag tänker att en regering som menar att vägen till ökad produktivitet och ökad tillväxt går genom sänkta skatter borde sänka skatten mest för människor som lever på sjuk- eller aktivitetsersättning. Människor som lever på små marginaler vet nämligen exakt vad de skulle göra med pengarna. För dem skulle en skattesänkning på 1 900 kronor om året göra stor skillnad, mycket större skillnad än 30 000 kronor gör för den som redan har allt den behöver och lite till. En slopad funkisskatt skulle omvandlas till ökad konsumtion, ökad produktivitet och ökad tillväxt.

Jag tror att om Sverige slutar upp med att straffbeskatta kroniskt sjuka och personer med funktionsnedsättningar och i stället ger dem bättre förutsättningar att leva ett värdigt liv blir vi alla tillsammans, som samhälle, mycket tryggare och rikare.