Fru talman! Ministern lyfter upp vikten av att stärka köpkraften, så låt oss tala om köpkraften. För ett par år sedan presenterade Inspektionen för socialförsäkringen en rapport som tydligt visar hur de svenska socialförsäkringarnas värde i relation till löneinkomster har urholkats under långa perioder.

Även om vi nu har haft en period med hög inflation har inte den skillnaden försvunnit, utan vi pratar om en grupp som lever på sjuk- och aktivitetsersättning och som över tid har fått allt sämre köpkraft.

Det som händer nu med Tidöregeringens politik, med ännu ett jobbskatteavdrag för dem som lönearbetar och motsvarande avdrag för pensionärer, är att skillnaderna i levnadsstandard ökar ännu snabbare för alla. Allra tydligast blir det för den grupp som har lägst inkomster. De har låg inkomst, de kommer inte att kunna återgå till arbete och de har inte förutsättningar att ta några extrajobb för att få extrainkomster. Det är ju detta Försäkringskassan har bedömt genom att säga att den gruppen behöver sjuk- och aktivitetsersättning. Det är därför funkisskatten är så djupt orättvis. Den straffar dem som faktiskt inte kan arbeta - människor för vilka också en liten skattesänkning skulle göra stor skillnad.

Så låt oss prata om köpkraft, och låt oss prata om vilka pengar det handlar om. Jag vill göra en jämförelse. Statens ersättning till statsråd ligger i dag på 156 000 kronor i månaden. Statens ersättning till dem som lever på sjukersättning ligger i dag på mellan 11 842 och 23 171 kronor i månaden som maxbelopp. Ett statsråd får med regeringens budget en skattesänkning på ungefär 30 000 kronor om året. Den som lever på sjukersättning får 0 kronor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi har låtit riksdagens utredningstjänst räkna på hur mycket en person som lever på sjukersättning skulle få i sänkt skatt om personen fick motsvarande jobbskatteavdraget nästa år. Då ska vi komma ihåg att vi har haft jobbskatteavdrag under ganska många år nu, men låt oss prata om nästa år. I genomsnitt handlar det om 1 900 kronor om året eller 158 kronor i månaden. Det är inte så mycket jämfört med 30 000 kronor om året, men det är mycket mer än 0 kronor. Det är pengar som skulle göra stor skillnad.

Jag har de senaste dagarna frågat personer som lever på sjukersättning vad de skulle göra med 158 kronor mer i månaden. Någon sa: Jag skulle kunna gå till affären och ibland köpa det jag faktiskt är sugen på och inte bara det allra billigaste. Någon påpekade att 158 kronor räcker precis till den billigaste biobiljetten. Det räcker inte till popcornen, men det räcker till att gå på bio ibland.

Nu när november är här kan vi alla göra en snabb googling på vad goretexkängor eller vinterjackor kostar och konstatera att det med 1 900 kronor om året blir svårt att betala båda delarna.

Det jag framför allt mötte när jag frågade om funkisskatten var sorg, ilska och uppgivenhet. Jag fick berättelser om människor som i dag inte har råd att tillfredsställa sina mest grundläggande behov. Jag mötte ord som diskriminering, funkofobi, perverst och ovärdigt. Jag kan inte annat än hålla med. Det här är ovärdigt.