Herr talman! Jag tackar Eva Lindh för interpellationen som gör det möjligt för oss att i dag få diskutera en oerhört viktig fråga: LOV och den fria etableringsrätten för företag inom välfärden.
Låt mig ta avstamp i min hemregion. För två år sedan, i oktober 2022, fick Region Gävleborg in en ansökan från bolaget Premicare om att säga upp avtalet för hälsocentralen i Ljusne utanför Söderhamn. Den var helt enkelt inte tillräckligt lönsam för det privata företaget. Samtidigt som Ljusne i dag står utan en hälsocentral har man inne i Söderhamn fyra hälsocentraler varav tre privata.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Nu har alltså det fenomen som varit tydligt i landets storstäder också kommit till Hälsingland - och även till andra delar av landet. Sjukvårdshuvudmän etablerar sig i områden där det bor många personer med oftast lindriga besvär, det vill säga i klartext stadskärnor och områden med goda socioekonomiska villkor. Samtidigt väljer de bort glesbygden, mindre orter och förorter med sämre socioekonomiska förutsättningar. Idealet för bolagens aktieägare är så många patienter som möjligt som gör många korta besök för besvär som inte kräver omfattande vård.
Orsaken till att man kan göra så här är det extrema svenska marknadsexperimentet i välfärden. Den fria etableringsrätten gör att vård inte finns där behoven finns utan där det är lönsamt för den privata vårdgivaren att finnas. Det gör att regionerna inte kan lägga resurserna där vi faktiskt vet att de största behoven finns. Det är klart att Region Gävleborg skulle klara av att driva en hälsocentral i Ljusne om man inte som nu behöver finansiera en överetablering inne i Söderhamn. Men detta är en konsekvens av den fria etableringsrätten och vinstjakten. Denna extrema marknadslogik i svensk välfärd gör alltså att regionen inte har resurser att öppna en hälsocentral i Ljusne även om behovet finns. Regionen får inte heller styra nya privata etableringar till Ljusne eller avvisa ytterligare nya etableringar i socioekonomiskt starka områden. Låt detta sjunka in.
Det här innebär ju inget mindre än att samhällsplaneringen inte styrs av folkets företrädare och medborgarnas behov utan av marknaden, som om primärvården vore vilken korvkiosk som helst. Det är skattepengar vi pratar om. Ska vi ha svensk skattefinansierad primärvård till salu på en oreglerad marknad? Eller ser regeringen detta problem, och finns viljan att faktiskt göra något åt detta?
Tänker ministern vidta några åtgärder för att komma till rätta med den ojämlikhet vad gäller tillgång till vård som den fria etableringsrätten och lagen om valfrihet fört med sig? Är ministern beredd att genomföra begränsningar av den fria etableringsrätten och göra det möjligt för regionerna att planera sin sjukvårdsorganisation utifrån medborgarnas behov snarare än företagens vinstintressen?