Fru talman! Jag tackar Acko Ankarberg Johansson för svaret.

Statsrådet berör flera delar av problemet som jag är fullt medveten om. En del handlar naturligtvis om tillgången på läkemedel både i vårt land och globalt. Det är ett särskilt kapitel, som jag välkomnar ministerns engagemang i. Vi socialdemokrater stöder det fullt ut och räcker ut handen och vill verkligen hjälpa till, för det behövs. Vi behöver säkert också stärka Europas beredskap, men det har statsrådet och jag diskuterat tidigare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här är egentligen en sorglig diskussion att behöva ha. Här talar vi nämligen om högutbildad arbetskraft som har fått ett enormt stort förtroende i och med den fria förskrivningsrätten och som missbrukar systemet, medvetet eller omedvetet. Det är ännu sorgligare när vi ser att det görs i organiserad form eller rent ut sagt för ekonomisk vinning. Jag vet att Acko Ankarberg Johansson delar min frustration över de här välfärdskriminalitetsproblemen.

Tiden tickar dock på, och jag känner att vi lite grann står på ruta ett eller ruta två och stampar, fru talman. Min poäng med den här interpellationsdebatten är dels att lyfta frågorna, vilket jag tycker att vi har gjort på ett bra sätt, dels att se här och nu om det finns något snabbspår. Finns det någon genväg? Kan man plocka någon frukt som hänger lågt?

Jag tänker till exempel på den nationella läkemedelslista vi har i dag. Den ger en helhetsbild av vilka läkemedel som förskrivs, vilka patienter som får dem och vilka som förskriver dem. Det kan man ha nytta av på många sätt, men jag hävdar att den möjligheten inte nyttjas fullt ut. Man kan tidigt få indikationer på felaktigheter i förskrivning. Nu talar vi om den oseriösa delen, men det finns även möjlighet att förhindra att preparat som patienter har fått på olika sjukhus interagerar med varandra. Det händer ju, och det är något som statsrådet gärna får kommentera. Finns det mer att göra kring den nationella läkemedelslistan och tillgången till den?

Det andra som jag tänker på här i talarstolen, fru talman, är arbetsplatskoder. Arbetsplatskoder behövs för att patienter ska få subvention av läkemedel. Sedan behövs naturligtvis en förskrivarkod och så vidare, men grunden för en arbetsplatskod är att patienter ska kunna ta del av subventionen. Det går att ifrågasätta om hanteringen av detta är effektiv. Det är i så fall regionerna som kan se över tillstånd och sedermera lämna över till Socialstyrelsen för beslut. Görs det i full utsträckning? Säger man nej? Jag har ingen klar uppfattning om hur det här sker, men jag får en känsla av att det finns lite att skruva i där.

Det finns säkert fler saker vi kan göra här och nu, och jag har självklart respekt för att man måste utreda och att remissbehandling ska ske. Men det här är lite grann symtomatiskt för Sverige, och vi kanske skulle våga lossa lite grann på hängslena? Det är därför min avslutande fråga i den här omgången: Finns det något snabbspår som ministern ser? Finns det någonting man ändå kan göra lite snabbare, här och nu?