Herr talman! Så här skriver Marlen Eskander i sitt mejl till Kulturdepartementet: "Detta beslut har inte varit enkelt, men efter noggrant övervägande anser jag att det är det rätta steget att ta. Orsaken till att jag lämnar uppdraget är av principiella skäl. En av de största utmaningarna, under hela arbetets process, har varit de svårigheter som uppstår när direktivet från regeringen har frångåtts."

Det handlar alltså inte bara om det som hände, utan det handlar också om att direktiven har frångåtts under en längre tid. Därtill har även en sekreterare lämnat utredningen, och det är ju väldigt olyckligt att det händer. Är det så att hänvisningen till att direktivet inte har följts handlar om just behandlingen av och den uteblivna dialogen med minoritetsgrupperna?

Givetvis är det så att man har svarat från Kulturdepartementet att man tycker att det är väldigt olyckligt. Jag kan väl fortsätta fråga, även om ministern nu äntligen har svarat på frågor som huruvida man har haft samtal med utredaren. Ja, man har haft samtal med utredaren; dock var det statssekreteraren som hade det. Men hur tänker man fortsätta att bygga upp förtroendet mellan minoritetsgrupper och Kulturdepartementet? Det är liksom ett måste, för det är ändå så att utredaren någonstans är en representant utsedd av regeringen. Det är regeringen som tillsätter utredaren, och det är regeringen som avsätter en utredare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är övertygad om att det finns människor som följer den här debatten, för det här är av mycket stort intresse för samtliga som ingår i en nationell minoritetsgrupp. De väntar givetvis på att få svar. Är det lönt att gå till nästa möte när man blir kallad? Jag tror faktiskt att det är den frågan man ställer sig som representant för de här grupperna.