Herr talman! Det är väl jättebra att ministerns statssekreterare har haft detta samtal. Jag har dock en fundering kring detta. Här inleder man alltså relationen till minoritetsgruppernas företrädare med att säga: Jag vill egentligen inte prata med er, men jag måste. Sedan har statssekreteraren ett möte med samma utredare och säger: Du måste. Hur tror då ministern att någon tillit kommer att byggas upp mellan utredaren och minoritetsgrupperna? Jag tror att det blir rätt svårt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vet att det är många från minoritetsgrupperna som lyssnar på den här debatten. De kan uppleva det som att nu har man tagit honom i örat, så nu kommer det att bli bra. Tilliten är dock borta.

Jag tillhör själv en minoritetsgrupp. Jag kom hit 1976 som 17-årig arbetskraftsinvandrare till Marabou. Det var min väg till riksdagen. Den finska gruppen har funnits här åtminstone sedan 1600-talet och svedjefinnarna. Det finns till och med en nationalrätt i Värmland, herr talman, som är finsk från början. Den heter nävgröt. Judarna har alltid funnits här, och naturligtvis urfolket samerna och romerna. Minoritetsgrupperna har en lång kulturhistoria i Sverige, mycket längre än just min minoritetsgrupps historia.

Det är anledningen till att det känns i hela hjärtat att bli behandlad på det sätt som man här blev behandlad: Jag pratar lika gärna med frimärkssamlare eller bandyälskare som med samer och tornedalingar! Här ligger min rädsla.

Jag vet att ministern har fått en skrivelse från minoritetsgrupperna. Jag hoppas att de har fått svar på den.

Jag håller fullständigt med om att man ska värna armlängds avstånd. Den här debatten handlar egentligen inte om att blanda sig i utredningsarbetet utan om att en regeringens utredare har betett sig fruktansvärt klumpigt gentemot de grupper som var kallade till detta möte. Det är det jag pratar om, inte om att blanda sig i utredningen. Det gör jag absolut inte. Jag värnar om den dialog som minoritetsgrupperna ska ha och som nu lite grann är skjuten i sank.

En fortsatt fråga är givetvis: Hur kan Kulturdepartementet försöka bygga tillbaka tilliten mellan utredningen och de nationella minoriteterna? Hur kan man ta emot tips om att det finns en samisk konstnär som har designat rosa bandet i år eller om att det finns en finsk tangoorkester som har spelat för fulla hus i 20 år med lika många svenskar som finnar i publiken? Utredaren behöver få reda på sådana saker snarare än att prata om bandy och frimärkssamlande. Att bygga tillit är viktigt.