Herr talman! Tack till Mirja Räihä för en mycket viktig interpellation!
När regeringen och Sverigedemokraterna satte sig ned i de fina salarna på Tidö slott för att förhandla fram sin politik var en av delarna införandet av en kulturkanon. Kulturministern har sedan tillsatt en utredning. I direktivet framgår tydligt att utredaren ska ha en dialog med urfolket samerna och de andra nationella minoriteternas organisationer, precis som vi hörde i föregående inlägg. Gott så, för i minoritetslagen framgår att nationella minoriteter ska beredas inflytande i frågor som berör dem, vilket man väl får säga att framtagandet och verkställandet av en statlig kulturkanon i allra högsta grad gör.
Representanter för de svenska minoritetsgrupperna har nu uttryckt att mötet med kulturministerns utredare var en stor besvikelse. De säger: "Det framstod som ett sätt från den intellektuella eliten att återigen peka på oss nationella minoriteter som inte bildade nog." Dessa ord kommer alltså från representanter för de nationella minoriteterna efter det uppmärksammade mötet med kulturminister Parisa Liljestrands utredare Lars Trägårdh.
En utredning är en statlig, om än tillfällig, myndighet. Jag kan inte låta bli att ställa frågan: Vid vilken annan myndighet skulle man vid kontakt med representanter för medborgarna, som ju indirekt är ens uppdragsgivare, möta människor genom att säga att man träffar dem för att man är tvungen? Skulle någon annan myndighet meddela företrädare för de nationella minoriteterna att man är mer intresserad av intelligenta individer än representanter för olika intressen?
Utredaren har senare uttalat sig angående reaktionerna efter mötet och sagt: "Allt det här med nationella minoriteter borde läggas ner på en gång."
Vad säger ministern till samerna, till sverigefinnarna, till romerna och till tornedalingarna? Vad säger kulturministern till judarna i Sverige om detta uttalande?
Jag tänker inte i denna debatt diskutera en statlig kulturkanons vara eller icke vara. Men jag konstaterar att för dem som står bakom ett införande av en statlig kulturkanon tycks ett av argumenten vara att just öka samhällsgemenskapen genom att skapa tydliga gemensamma kulturella referensramar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Min uppföljande fråga till kulturministern blir därför: Anser kulturministern att hennes utredares agerande ökar eller minskar förutsättningarna för samhällsgemenskap i Sverige?
Utredaren menar vidare att "minoriteterna är välkomna att skicka in förslag och fotografier på lite av varje". Han säger vidare: "Jag har ingen gräddfil för tornedalingar före bandyälskare." Nu är jag förvisso själv bandyälskare, men detta ämne är för allvarligt för att skojas bort.
Frågan blir ju: Är detta regeringens syn på de nationella minoriteterna och de åtaganden Sverige förbundit sig till genom undertecknandet av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen?