Fru talman! Jag vet inte riktigt var jag ska börja i detta.

Jag tänker att det bästa vi kan göra här hemma i Sverige, det bästa den här regeringen kan göra och den bästa krisplanen - som ledamoten efterfrågar att regeringen ska ta fram - är att fortsätta värna det öppna och tillåtande samhälle som vi har i Sverige.

Vi ska se till att vi har ett öppet samtalsklimat, se till att tilliten till våra offentliga institutioner är fortsatt stark och se till att människors möjligheter att tycka och tänka som de vill och att klä sig och vara som de vill är fortsatt starka och tillåtande.

Samtidigt ska vi bygga upp motståndskraft hos medborgarna och befolkningen när det gäller desinformation och fake news. Det är ett arbete som behöver pågå över tid. Det kommer ingen enda krisplan i världen att lösa, utan det är ett pågående arbete. Där är det såklart lika viktigt att vi som politiska partier tar ansvar som att alla parter som vill bidra till att Sverige fortsatt kan vara ett öppet och tillåtande samhälle också bidrar och tar ansvar.

Därför blir det extra märkligt för mig när ledamoten i talarstolen försöker måla ut regeringen eller mitt parti som något annat än som något som står för öppenhet och demokrati. Regeringen är mycket tydlig i frågan. Vi kommer fortsatt att verka för att Sverige ska vara ett demokratiskt och öppet land där vi ser till att människors möjligheter och rättigheter men också skyldigheter likställs. Alla i landet ska ha samma möjligheter och rättigheter men också skyldigheter. Det ska inte spela någon roll varifrån man kommer, vad man vill göra eller vem man vill vara, utan det är vart man är på väg som spelar roll. Det är vi satta att värna.

Jag tror att vi som politiska partier behöver ta stort ansvar för att inte misskreditera varandra. I det samtal vi har måste vi också se till att bidra till ett samtalsklimat som gör att förtroendet för politiken kan öka. Vi som står här vet ju det och delar nog bilden av att det bästa vi kan göra för demokratin är att se till att förtroendet för politiken ökar så att fler människor vill engagera sig politiskt och ser det som en fantastisk möjlighet i ett tolerant och öppet land som Sverige.

Jag kommer själv från Iran och har mina rötter där. Det hade aldrig varit möjligt för mig att engagera mig politiskt där. Det hade aldrig varit möjligt för mig att vara statsråd i mitt hemland. Men i Sverige är det det, och jag kommer alltid att vara tacksam för att jag fick möjligheten att leva i ett land där detta är möjligt. Jag fick välja.

Detta ska vi värna, och det måste vi göra gemensamt. Regeringen har ett ansvar, och det har även de politiska partierna, riksdagen, offentliga institutioner och civilsamhället. Det här jobbet måste vi göra tillsammans.