Fru talman! Att göra om stödet till civilsamhällesorganisationerna är kanske inte fel, men det måste göras på ett bra sätt så att biståndet inte drabbas. Det gör man inte när man säger upp ingångna avtal i förtid, något som har drabbat hundratals organisationer runt om i världen som plötsligt står utan finansiering, vilket är ytterst allvarligt. Att biståndet inte har fungerat stämmer inte, utan det har fungerat väldigt bra. Organisationerna har i detalj redogjort för hur de har använt biståndsmedlen. Det går bland annat att läsa tydligt på Openaid.

Det bästa hade varit om denna förändring hade gjorts på ett bättre sätt så att dessa människorättsorganisationer med flera ute i världen inte hade drabbats så hårt. Det hade varit mycket bättre om man hade låtit de ingångna avtalen löpa ut.

Ett av regeringens ledord för biståndet är transparens. Tyvärr verkar det inte gälla på hemmaplan eftersom man först minskade infokomanslaget och nu verkar dra in det helt och därmed stänga möjligheten att söka medel för att bedriva påverkans- och informationsarbete riktat mot icke-låginkomstländer och medelinkomstländer, bland annat Sverige. Detta är oerhört bekymmersamt och visar att regeringen inte förstår hur modernt rättighets- och demokratiarbete går till. Det krävs samarbete och samverkan mellan länder, där även rika länder ingår, för att uppnå förändring. Klimatarbetet är ett exempel. Vi kommer aldrig att få till en lösning utan samarbete och samverkan, och här spelar civilsamhället en viktig roll som pådrivare och synliggörare.

När det gäller skrivningen om att verksamheterna inte får motverka svenska intressen undrar jag vilka intressen som avses utöver dem som nämns i strategin, det vill säga demokratiska värderingar, mänskliga rättigheter och att inte ge stöd till våldsbejakande extremism eller verksamhet som motarbetar den regelbaserade världsordningen. Vilka övriga intressen utöver de uppräknade är det som avses?

Det är beklagligt att regeringen slår fast att det bara i undantagsfall ska vara möjligt att betala ut medel i flera led. Det gör det svårt för organisationer som använder sig av flera led att verka. Många gånger är det helt nödvändigt med fler än ett led för att kunna nå lokala eller särskilt utsatta organisationer. Risken är att möjligheten till undantag tolkas så restriktivt att det i praktiken blir omöjligt att driva vissa typer av projekt. Att överföra stora summor pengar till en lokal organisation med svaga strukturer i ett land med utbredd fattigdom är riskabelt ur korruptionssynpunkt. På samma sätt kan instabila samhällsstrukturer och institutioner innebära att pengarna inte kommer fram. Därtill finns länder vars lagstiftning begränsar transfereringar, vilket gör det svårt eller omöjligt att begränsa antalet led till ett enda. Sammantaget kan exempelvis en större regional partner eller annan part vara nödvändig för att pengarna ska hamna rätt och komma till största möjliga nytta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Slutligen är jag också kritisk till att regeringen riskerar att slå undan fötterna för en rad mindre biståndsorganisationer i och med kravet på att minst 15 procent av medlen måste samlas in av organisationerna själva. Det innebär en stor utmaning för många små organisationer och kan i praktiken innebära att ideella organisationer som inte har möjlighet att samla in pengar snabbt kan bli tvingade att lägga ned sitt biståndsarbete, något som skulle få stora konsekvenser för tusentals lokala organisationer runt om i världen.