Fru talman! Jag tackar ministern för svaret på även den här interpellationen.

Det är bra att strategin betonar att civilsamhällesorganisationerna är viktiga partner i det svenska biståndsarbetet.

Ministern säger i sitt svar att övergången från den gamla strategin med SPO:er, alltså strategiska partnerorganisationer, har varit ansvarsfull. Jag och stora delar av civilsamhället instämmer inte i det; det kan jag faktiskt lova. Att man sa upp ingångna avtal innan de löpte ut skapade stor oro och förvirring. Även om avtalen förlängts några månader gäller fortfarande att alla de 1 750 organisationer som tidigare hade avtal med Sida nu måste kasta bort existerande planer, avbryta pågående och planerat arbete samt säga upp personal då anställningstrygghet inte längre finns i och med de uppsagda avtalen. Det gäller till exempel organisationer med fleråriga avtal.

Nu måste organisationerna i stället lägga ned massor av arbete på att skriva nya ansökningar. Mycket arbete har gått förlorat, och förtroendet för svenskt bistånd har också minskat. Det har naturligtvis framför allt drabbat aktivister för demokrati och för kvinnors och mänskliga rättigheter runt om i världen hårt. De stod plötsligt helt eller delvis utan finansiering.

Det hade varit bättre att åtminstone låta de ingångna avtalen, alltså flerårsavtal, löpa ut och därmed undvika onödig oro, otydligheter och merarbete. Den nya strategin lämnar faktiskt många frågetecken när det gäller avtal, budget och den nya ansökningsprocessen, och de behöver rätas ut snarast.

Strategin innehåller även flera andra otydligheter. I strategin skriver regeringen att medlen inte kan användas till påverkans, informations- eller lobbyarbete riktat mot icke-ODA-länder. Det är en högst anmärkningsvärd skrivning. Ministern bekräftar också detta i sitt svar här: Bistånd ska alltså inte gå till att påverka icke-biståndsländer.

Det här visar att regeringen inte riktigt förstår sig på hur modernt rättighets- och demokratiarbete går till. Det skulle till exempel inte existera ett klimatavtal om vi inte hade konferenser, samarbete, påverkansarbete och dialog mellan aktörer i EU, i Sverige och på andra ställen. Hur ska vi med trovärdighet kunna arbeta med problem med rovdrift på råvaror i exempelvis konfliktens Kongo om vi inte får samtala och påverka i EU och Sverige gällande hur vi kan skapa mer effektiv lagstiftning kring konfliktmineraler? Hur ska vi kunna samarbeta med människorättsaktivister i Kambodja om vi inte får påverka EU:s handelsavtal med Kambodja gällande hur avtalen ska kunna hantera brott mot mänskliga rättigheter?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag kan hålla på hur länge som helst och ge massor av exempel på när det är viktigt med samverkan, samarbete och påverkan. Civilsamhället måste ges rätt att påverka; det bidrar till att göra biståndet mer effektivt.

Biståndet lever inte isolerat inom nationsgränserna. I regeringens instruktioner till Sida kring stödet till det civila samhället sägs inte bara att UD vill vara med och styra beslutsprocessen, utan det finns även en skrivning om att verksamhet inte får motverka svenska intressen. Vad är då svenska intressen? Vem bedömer det och på vilka grunder?

I det avtal som slöts mellan det civila samhället och regeringen och som handlar om gemensamma åtaganden betonas att regeringen ska stödja det civila samhället i dess egen rätt även om det på vissa punkter kan vara kritiskt till regeringens politik. Ska civilsamhället nu gå mer i regeringens ledband? Det skulle vara oerhört olyckligt och i förlängningen ett hot mot vårt demokratiska samhälle. Civilsamhället måste ha rätt att agera i sin egen rätt.