Fru talman! Jag kan börja med just de olika åtgärderna kring mötesspår och så vidare. Detta framkommer inte i infrastrukturpropositionen. Denna typ av åtgärder kommer att läggas fram i den nationella planen, som regeringen beslutar om efter att Trafikverket har tagit fram förslag och, ytterligare ett steg bakåt, efter att riksdagen har fattat beslut i kammaren.

Det som regeringen föreslår är dock att man ska höja gränsen för så kallade trimningsåtgärder, alltså mindre åtgärder som Trafikverket självt kan besluta om, från 100 till 150 miljoner kronor i fråga om projektets omfattning. När något tickar över 100 miljoner i dag blir det ett namngivet projekt och ganska mycket administration kopplat till det. Denna ganska kraftiga höjning - det är mycket mer än om man hade räknat upp detta utifrån inflationen - gör att man förhoppningsvis kan få ännu mer trimningsåtgärder. Det är alltså lite mindre åtgärder, men de kan ha ganska stor effekt, inte minst i Blekinge men också i andra delar av landet.

Det handlar om den typen av åtgärder - mötesspår och förlängningar. Det kan vara projekt som inte kostar särskilt mycket i förhållande till helt nya banor men som kan öka kapaciteten och tillförlitligheten i den järnväg som vi har. Det ser jag väldigt positivt på, men vi kommer förstås att återkomma till exakt utformning av detta i det fortsatta arbetet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är den första att välkomna en så bred samsyn som möjligt kring järnvägsunderhållet. Det finns dock en faktor som har gjort att en del underhållsentreprenörer är försiktiga med att göra investeringar i Sverige. Det är just den politiska risken att det inte längre skulle vara en marknad i konkurrens, som den vi har med underhållsentreprenörer. De kan då välja att satsa i andra länder i Europa. Det tror jag är en del i förklaringen till att man inte gör investeringar i mer avancerade maskiner och en mer anpassad maskinpark.

Detta gör nu Trafikverket stora framsteg i. Jag förväntar mig ännu mer och högre framdrift i detta. Det handlar om att använda en maskinpark som gör att man kan underhålla med mindre avbrott i trafiken.

Frågan om att återta hela järnvägsunderhållet i statlig regi tittade Gunnar Alexandersson på i en utredning. Det var väl alliansregeringen som gav honom det uppdraget, men han jobbade ganska många år med det. Sammanfattningen är att det i praktiken är omöjligt eller ogenomförbart att återta underhållet.

Samtidigt vet vi att många av de underhållsentreprenörer som i dag finns på marknaden och som också arbetar i andra länder har nya sätt att byta växlar, till exempel. Man kan göra det på ett par timmar under några nätter i stället för att blockera för banarbete i tre dygn. Vi behöver vara överens om att vi behöver använda den kompetensen.

Jag skulle se väldigt positivt på om vi kunde uppnå någon form av samsyn kring detta så att det inte uppfattas som att det finns en politisk risk för företag som vill investera i och att ta plats på den svenska marknaden och som vill bidra till att skynda på upprustningen av den svenska järnvägen.

Mycket handlar också om kontraktens utformning och om hur man upphandlar underhållet. Det handlar om det uppdrag som jag hänvisade till tidigare, fru talman. Regeringen har varit väldigt tydlig i uppdraget till Trafikverket med att man ska stärka sin beställarförmåga, öka den operativa kompetensen och ha upphandlingar som går i linje med de ambitioner som regeringen har, nämligen att vi ska få mer underhåll för pengarna och kunna rusta upp järnvägen.

Det är ett arbete som pågår. Det skulle vara väldigt positivt om vi kunde få en politisk borgfred kring järnvägsunderhållet. Detta innebär förstås att Trafikverket ökar kontrollen, men det innebär inte att vi stänger järnvägsunderhållsmarknaden för alla de entreprenörer som har kompetens att vara med och bidra.