Fru talman! Tack, alla engagerade ledamöter! Även om vi inte har statlig vård är det nödvändigt att riksdagen också är med i diskussionen, följer utvecklingen och gör de förändringar man tycker är nödvändiga genom demokratiska beslut.

Situationen är inte ny för regionerna. Man hade en tuff situation under pandemin, då man mötte ett virus man inte visste vad det var. Ändå lyckades man hitta en ordning där man efter ganska kort tid kunde ge patienter den vård de behövde.

Pandemin tog slut, men redan sommaren 2022, före valet, var inflationen uppe på över 8 procent. Man hade från regionernas sida nyligen tecknat ett avtal om pensioner för sina medarbetare, och eftersom man har många akademiker blir avtalet ganska kostnadsdrivande. Det är ett bra avtal, men det är kopplat till inflationen. När den på sommaren var över 8 procent innebar det att kostnaderna ökade över hela 2023.

Vår regering tillträdde. Vi har haft ambitionen att få ned inflationen, och nu har vi lyckats. Men vi gjorde inte detta på ett år, så sommaren 2023 var inflationen till och med något högre, över 9 procent. Hela 2024 var alltså kostnaden för regionerna över 9 procent högre på grund av deras eget avtal. Det var oerhört tungt för regionerna.

Nu är inflationen nere igen. I somras var den nere på låga nivåer, så nästa år har regionerna 25 miljarder mer att använda därför att kostnaderna för pensionsavtalet har sjunkit. Det är riktigt stora pengar.

Hur ska man hantera en tillfällig situation? Normalt sett vill regionerna inte ha tillfälliga stöd - det är helt självklart. Men den här gången säger till och med SKR i sin ekonomiska rapport från i våras - någonstans på sidan 79, om fru talmannen skulle vilja läsa det själv - att det för en gångs skull fanns skäl att ha ett tillfälligt stöd eftersom inflationen är tillfällig. Det handlade inte om hur ekonomin i övrigt såg ut eller hur verksamheten var, utan det rörde sig om en tillfällig kostnad som försvinner den dag inflationen är nere. SKR skrev alltså själva, kanske enda gången, att det var rimligt att ha ett tillfälligt stöd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det var alltså detta, det så kallade sektorsstödet, vi inrättade. Det har aldrig funnits tidigare. Jag hoppas att vi kan fasa ut det, för jag vill inte ha effekter på regionerna som gör att de kräver extra stöd; man ska klara sig på den skattebas man har. Den ordning som är beslutad av Sveriges riksdag innebär att regionerna, och till del även kommunerna, har ansvar för sjukvården och finansierar den med den skattebas de har. Sedan ser utvecklingen lite olika ut i landet, och därför har vi ett inkomst- och kostnadsutjämningssystem i Sverige för att få mer jämlika villkor. Det är så det ska fungera.

Ändå väljer regeringar av alla de slag att ge extra stöd till regioner därför att de behöver det. Den här gången var det nödvändigt att göra detta.

Först i början av året kunde vi se hur många som var varslade eller riskerade att sägas upp - SKR hade fortfarande ingen rapport om detta. Men när vi själva undersökte det tillsammans med regionerna såg vi en risk för att man skulle behöva ta till varsel och uppsägningar. Vi räknade ut att detta riskerade att drabba 5 000 eller kanske 6 000 personer. Därför beslutade regeringen om ett extra stöd. Vi höjde sektorsstödet, som vi på hösten hade fastställt till 3 miljarder, och fyllde på med ytterligare 6 miljarder. Detta motsvarade 7 000 sjukskötersketjänster, det vill säga en högre siffra än den vi befarade.

Vi kunde därför på goda grunder tala om att vår uppfattning är att vi vill behålla vårdpersonalen. Jag kan se att regionerna har gjort sitt bästa. Fyra av fem regioner står i dag med varsel och uppsägningar, men det är färre än 1 000. Vi har alltså möjliggjort för regionerna att fatta kloka beslut. Jag hoppas att de håller i varenda en av vårdpersonalen.