Protokoll 2024/25:22 Torsdagen den 24 oktober

interpellationsdebatt / Svar på interpellation 2024/25:101 om Sveriges engagemang i Ukraina
Anf. 145 Försvarsministern Pål Jonson (M)

Fru talman! Jag kan informera Elsa Widding om att jag har varit i Ukraina tre gånger under kriget. Jag har varit i Mykolaïv, Tjernihiv och Kiev och också på många andra ställen. Det är ett utmärkt sätt att få en djupare förståelse för kriget.

Jag kan konstatera att risken för att Sverige ska utsättas för ett väpnat angrepp minskar genom Natomedlemskapet. Genom Natomedlemskapet omfattas vi av artikel 5 och Natos gemensamma försvarsplanering. Det höjer tröskeln för varje form av frestelse att utsätta Sverige för ett väpnat angrepp.

Jag vill också påminna om att precis de aktörer som Elsa Widding refererar till, Must och FRA, och även Säpos årsrapport återkommande har varnat för det aggressiva ryska agerandet, Rysslands låga tröskel för militär våldsanvändning och att Ryssland har höga ambitioner när det kommer till återmilitarisering. Man har uttryckt en ambition om att man ska ha en högre militär förmåga än när kriget bröt ut.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sedan är det återigen det ryska narrativet som framförs. Det är att det inte är någon idé för Ukraina att göra motstånd. Om man besöker de av Ryssland ockuperade områdena ser man systematiska gripanden av aktörer i civilsamhället. Vi har tiotusentals dokumenterade folkrättsbrott som Ryssland har begått mot Ukraina. Vi ser systematiska exempel på att Ryssland har deporterat barn från ockuperade områden in i Ryssland. Detta kan vara ett skäl till att Zelenskyj och Ukraina har en stark vilja att fortsätta försvara sig - man vet att det är en fruktansvärd situation att bli ockuperad.

Sedan handlar det om att Ryssland är framgångsrikt i detta krig. Det hör vi hela tiden och återkommande från vissa aktörer. De säger att Ryssland har varit framgångsrikt i det här kriget. Nu är vi alltså nästan 1 000 dagar in i ett krig som Putin trodde att han skulle vinna på 5 dagar. Det var det som var målet för Ryssland. Man skulle ta Kiev, rulla in exekutionspatruller - detta har det redogjorts för - och angripa den politiska ledningen i Ukraina och ta kontrollen över landet. Efter nästan 1 000 dagar kan vi konstatera att Ryssland fortsatt kontrollerar mindre än 18 procent av det ukrainska territoriet.

Detta har haft genomgående konsekvenser också för Ryssland på den internationella arenan. Man har mötts av den största upprustningen av Nato sedan det kalla krigets slut. Sverige och Finland har blivit Natoallierade som en direkt konsekvens av den illegala och fullskaliga invasionen.

Vi har naturligtvis också sett att Ryssland har fått 14 sanktionsrundor och ökad internationell isolering mot sig. Vi har även sett att Ryssland har betalat ett mycket högt militärt pris för kriget. Man pratar om över 600 000 sårade, döda eller tillfångatagna ryska soldater. Vi pratar om över 10 000 stridsfordon och stridsvagnar som Ryssland har förlorat. Snart 1 000 dagar in i kriget har Ryssland faktiskt inte uppnått någon av sina strategiska målsättningar. Man lyckades inte ta Kiev. Efter det lyckades Ukraina återta 50 procent av de ockuperade områdena. Man har inte heller lyckats ta Donbass.

Att kalla detta krig för en framgång för Ryssland är att göra våld på sanningen.