STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag vill verkligen betona att för mig personligen och för regeringen är mäns våld mot kvinnor inte en intern familjeangelägenhet utan i högsta grad ett allvarligt samhällsproblem. Det är ett av vårt samhälles allra allvarligaste pågående misslyckanden. Ju bredare majoriteter vi kan bygga för att trycka tillbaka våldet, oavsett hur det uppträder, desto bättre är det.

Jag tycker att det är mycket produktivt att beskriva våldet i flera dimensioner. Det fysiska våldet är naturligtvis det allra mest brutala, men våldet uppträder också på väldigt många andra sätt. När det gäller psykiskt våld, psykiska övergrepp och ekonomiskt våld kan det vara så att man använder en mer utsatt och ekonomiskt svagare parts sårbarheter som en del i utövandet av våldet - kanske även det fysiska våldet.

Vi måste med olika åtgärder träffa alla dimensioner av våldet. Väldigt mycket av det vi gör är ägnat att göra det. Åtgärderna har också goda förutsättningar att bita på våldet från olika håll.

Jag går över till frågorna som Anna Wallentheim förde in i sitt senaste inlägg. Vad gäller en kriskommission har vi redan etablerat ett sådant format där alla relevanta aktörer ingår och nu träffas på regelbunden basis. Det är myndigheter och företrädare för kommun, region, hälso- och sjukvård, socialtjänst och civilsamhälle. De träffas med regelbundenhet just i syfte att inventera, säkerställa att alla har samma problembild och identifiera åtgärder på både kort och lång sikt som går mot de olika dimensioner av våldet som har beskrivits här.

När det gäller det psykiska våldet är det helt riktigt att vi ärvde en utredning som tog sikte på det. Om vi ska vara uppriktiga fick den ganska svidande remisskritik. I sitt befintliga skick skulle den vara svår att använda i praktiken. Vi har i alla fall tagit oss an den produkten internt på Justitiedepartementet i syfte att återkomma till riksdagen med någonting som vi tror kommer att göra jobbet. Låt oss alltså hålla dialogen levande, för problemet som detta initiativ adresserar är verkligen på riktigt och förtjänar att kommas åt med ännu spetsigare verktyg lagstiftningsmässigt.

När det gäller det Anna Wallentheim kallar lex Lotta, alltså en sorts självsanerande självanmälan i samband med misslyckanden, är det inte en fråga jag har tänkt på särskilt mycket hittills. Men nu hör jag om den och tycker att den verkar förtjäna ett seriöst samtal. Låt oss se vad man kan göra av den när vi blickar framåt.

Jag vill återigen understryka att det inte råder någon som helst tvekan om att det huvudsakliga samhällsproblemet är mäns våld mot kvinnor, även om vi vet att det inte bara är kvinnor som utsätts för våld i relationer. Därför är det mycket rimligt att tala om det i de termerna, även om allt det vi nu talar om förstås träffar alla våldsutsatta.

Det finns en mycket berättigad förväntan på att det omgivande samhället ska reagera med full kraft mot det här våldet. Ingen kan vara nöjd med läget som det är. Ingen kan heller vara nöjd med de verktyg som vi hittills har haft. Det är därför vi gör så väldigt mycket på väldigt många olika fronter för att dessa berättigade förväntningar ska infrias.