Fru talman! Vi i Centerpartiet inledde för ungefär 1 ½ år sedan ett större renoveringsarbete av vår skolpolitik. Vi utsåg snabbt skolan till ett av våra allra mest centrala politikområden. Vi såg att svensk skola hade stora problem. Vi såg en friskolesektor som tappat greppet om sig själv. Vi såg en massa andra saker också. Det som debatteras här i dag, utslagningen i svensk skola, är någonting vi tidigt noterade. I vissa stycken vill jag skicka några berömmande ord till skolministern, som i fråga efter fråga verkar ha sneglat på Centerpartiet, även om man kanske ligger nio månader efter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det sker saker på departementet som vi ser som positiva. Ett antal utredningar går åt rätt håll. Vad gäller det som diskuteras i dag är det däremot mycket oklart var regeringen befinner sig. Jag vill gärna läsa upp en rad ur interpellationen till statsrådet Lotta Edholm, som fångar var Centerpartiet befinner sig: "Vi behöver en skola för både de som sitter längst bak i klassrummet och de som sitter längst fram - en skola som helt enkelt ger varje elev chansen att lyckas."

Vi behöver en skola för dem som bor längst ut på landsbygden likaväl som för dem som bor i stadskärnan. Vi behöver en skola för dem som bor i förorten precis som för dem som bor i ett välbärgat område. Vi behöver en likvärdig skola.

Hur ser situationen ut just nu? Jo, de senaste siffrorna visar att 19 900 elever lämnade nionde klass i våras utan behörighet att söka vidare till gymnasiet. Det är siffror från Skolverket. Bortsett från åren efter flyktingkrisen har utslagningen aldrig varit så stor.

Utslagningen i svensk skola är världsunik - eller världsunken, om man så vill. I inget annat land slås lika många elever ut som i Sverige. Trots det presterar Sveriges elever relativt väl internationellt sett.

Självklart finns det väldigt mycket vi kan göra för att stärka elevernas kunskaper. I sammanhanget handlar det bland annat om satsningar på evidens, lärarutbildning och mindre klasser. Men det är också uppenbart att det världsunika - eller världsunkna - betygssystemet i Sverige bidrar till att tiotusentals barn och unga slås ut i onödan varje år. Konsekvenserna har visat sig ödesdigra för samhället och kanske allra mest för den enskilda individen. Precis som Linus Sköld sa handlar det om personer, enskilda barn och unga, som hindras att gå vidare till gymnasiet. Vi har ett betygssystem som stänger ute dem.

Vad vill regeringen här egentligen, på både kort och lång sikt? Hur ska vi få bort utslagningen på kort sikt? Ska vi tänka att det är varje ung elevs eget fel och att man får skylla sig själv om man sitter där med underkända betyg, eller har samhället genom regeringen ett omedelbart ansvar att rätta till situationen?