Fru talman! Tack för svaret, utbildningsministern! Det är djupt glädjande att vi är eniga om att sanning är något vackert som vi bör hålla oss till. Det tycker jag är en god ingång i de fortsatta debatterna på området.

Jag tror att Centerpartiet, Liberalerna och regeringen i stort är helt eniga. Det är alltså ingen diskussion om att forskning är helt nödvändigt för att Sverige ska kunna växa som kunskapsnation och för att vi ska kunna bygga Industrisverige vidare. Vår unika konkurrensfördel är att vi har en hög kunskapsnivå i samhället, inte minst på våra lärosäten.

Det är inte den bilden som skiljer sig åt. Det som skiljer sig åt är hur man vill nå den största framgången. Där blir utbildningsministern nog svaret skyldig, tyvärr, åtminstone i delar. Han nämner akademisk frihet ett antal gånger, fru talman. Men jag ser inga beslut eller rörelser som ökar friheten dels för lärosätenas chefer, rektorerna, dels för forskarna.

Om vi ska nämna finansieringen en gång till handlar det inte bara om att betydligt mer pengar går till råden. När man söker i konkurrens begär råden dessutom väldigt ofta medfinansiering. Pengarna som går till medfinansiering måste högskolor och universitet ta från basmedlen. Det är alltså dessutom så intrikat att de fria medlen gröps ur ännu mer för de skickligaste forskarna och de skickligaste universiteten. Jag hade gärna sett en reform på området.

Min slutfråga till utbildningsministern blir: Hur kan regeringen arbeta med ett förändrat finansieringssystem för att sätta fart på den oförlösta kraft som finns på våra svenska universitet där man tvingas lyssna på vad råden säger och hålla på med saker som någon annan bestämmer är viktigast?