Fru talman! Det är glädjande att regeringen jobbar med att öka friheten och grundlagsskyddet för våra svenska domstolar och den juridiska sidan av vårt samhälle. Jag får dock tyvärr inget svar på frågan om regeringen är intresserad av att också få in ett grundlagsskydd för den akademiska friheten. Utbildningsministern får gärna återkomma till det i sitt nästa inlägg.

Vi delar helt klart bild när det kommer till att politiken inte ska vara inne och detaljstyra. Just därför är det så olyckligt att regeringen har slagit in på just denna väg. Vi har sett flera exempel under de två år som regeringen suttit vid makten. Bland annat har tillsättningen av högskolestyrelser varit uppmärksammad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns dock andra sätt att styra akademin än direktstyrning. De två vanligaste är dels vilket finansieringssystem man har, dels vilken organisering man har i sektorn. När det gäller organiseringen har vi nästan bara förvaltningshögskolor och förvaltningsmyndigheter för forskningen och den högre utbildningen vid våra lärosäten. Det är en ganska olycklig konstruktion, för det gör att man kommer väldigt nära regeringsmakten. Den akademiska friheten är liksom inte frikopplad från politiken.

Men låt oss tala om finansieringen. I budgetpropositionen har regeringen meddelat att man kommer att göra en satsning som fullt utbyggd ger området 6,5 miljarder kronor ytterligare. Tittar man lite noggrannare på den tabellen ser man att universitet och högskolor ska nås av 1,6 miljarder medan Vetenskapsrådet, för att bara ta ett av våra forskningsråd, ska nås av 2,6 miljarder. Vi ser att en mycket större andel går till forskningsråden än direkt till universiteten. Det innebär ju en indirekt styrning, för då kommer forskningsråden, alltså andra än forskarna, att bestämma vad som är viktiga frågor. Det är alltså ett intressant område att borra i.

När vi ändå är inne på satsningarna på området kan jag inte låta bli att nämna att jag råkade komma över Vetenskapsrådets lilla skrift God forskningssed från 2017. Där var åtta punkter uppradade, och den första var: Du ska tala sanning om din forskning. Tänk om vi överförde det till politiken, tänkte jag då: Du ska tala sanning om din politik. Jag blir nämligen lite upprörd när utbildningsministern annonserar forskningssatsningarna som de största någonsin, för det stämmer inte. De är de näst lägsta i de fem senaste forskningspropositionerna. Sett bara till sista året ligger de på plats två. Det stämmer alltså inte, och jag tycker att det är olyckligt. Jag ska inte uppehålla mig mer vid det, men jag vill ändå ha det sagt här i kammaren.

Jag har i stället en annan fråga till utbildningsministern, om hur regeringen har valt att fördela forskningsanslagen till råden i förhållande till direkt till universitet och högskolor. Vi är överens om att akademisk frihet bygger den bästa forskningen; vi ska inte säga stopp till kärnkraftsforskning, sa utbildningsministern. Men då undrar jag: Hur stärks den akademiska friheten av att man ger forskningsråden väldigt mycket mer pengar än man ger direkt till universiteten? Jag får inte den logiken att gå ihop.