Fru talman! Jag håller med om detta med bred enighet. Förutom att det i allmänhet ökar EU:s förmåga att åstadkomma någonting och att det definitivt är en förutsättning för varje ställningstagande på toppmötena är bred enighet väldigt eftersträvansvärt även i andra fall. Det gäller till exempel när länder som är frontstater med yttre gräns ska samarbeta med länder som tar konsekvenserna när yttre gräns inte håller ordentligt. Det finns alltså många skäl till detta.

Som jag sa är det en ny ton i enighet i de här frågorna, och det är bland det viktigaste här. Jag tror att detta i mycket är präglat av vad som händer, förstås, men också av nationell politik i många olika länder. Trots olika politisk inriktning i länderna kan vi i dag enas på ett sätt som vi inte kunde förut. Jag sätter ett stort värde på detta.

Om det här kan bli en svår fråga som vi kan diskutera i sansade former tror jag att det helt enkelt är en fördel för problemlösningsförmågan.

När det gäller Polen är det som vi pratar om en polsk nord-sydlig gräns mot Belarus. Jag har inte mätt den exakt, men den borde vara 40-50 mil eller något sådant. Den har i princip i hög grad varit obevakad, och man har kunnat instrumentalisera flyktingar eller asylsökande som i mycket liten grad skulle få asyl och som i huvudsak kommer från länder som Polen inte har avtal med för att kunna skicka tillbaka dem. Detta är ganska genomtänkt, och jag förstår att det vållar enorm ilska i ett land som Polen på samma sätt som det gjorde i Finland tidigare.

Man ska komma ihåg att biståndsfrågorna i allt väsentligt är nationella frågor. Alla länder har sina egna biståndsroller och regler. Demokrati och utbildning är i många länder en viktig del i biståndet, men den kanske inte är operativt användbar i just de här frågorna. Jag tror att det man omedelbart har större nytta av i stället är sådant som gör att länderna bättre kan se till att migranter inte vill lämna det aktuella landet eller att de vill komma tillbaka till sitt land vid ett avslag.