Fru talman! Med all respekt kan jag konstatera att handläggningen och arbetet när det gäller regelverket kring arbetshjälpmedel är från 90-talet. Om vi nu ska stå här och kasta paj, sten och diverse andra attiraljer på någon som inte har gjort det som borde göras kan vi börja med att konstatera att förordningen inte har förändrats sedan dess. Jag tror inte att någon riktigt har ryggen fri i det här avseendet.

I den granskning som ISF nu gör tittar man på de frågor och problem som interpellanten tar upp i sin interpellation. Gott så, tänker jag - då behöver vi alltså inte initiera en ny utredning som ska göra samma sak. När man ger uppdrag till ISF är det ofta så att man tittar på vilka saker man redan hade tänkt göra och sedan kompletterar med andra saker. Jag tycker att detta är ett bra sätt att spendera både skattebetalarnas pengar och ISF:s tid.

För mig som statsråd, och för hela regeringen, ligger arbetslinjen i fokus. Utanförskapet ska knäckas, och antalet individer som är självförsörjande ska öka. Just därför är det synnerligen angeläget att man ser till arbetsförmågan och att de personer som kan arbeta också gör det. Av den anledningen är arbetshjälpmedel mycket viktiga.

Även mindre åtgärder är viktiga. Den fråga som interpellanten har tagit upp här i dag är väldigt viktig för att se till helheten och skapa möjlighet för fler att komma i arbete. Därför behöver man självklart se över de här sakerna.

Nu kommer ISF med sin granskning, och jag ser fram emot den. Vi får se om ISF föreslår några förändringar. Jag är villig att göra förändringar om de underlättar för fler att komma i arbete.