Fru talman! Det krig som just nu pågår på de palestinska områdena och i Libanon är den värsta humanitära krisen i vår tid. Över 40 000 människor har dött, de flesta civila. 80 procent av Gaza ligger i ruiner. Miljontals människor är traumatiserade för generationer framåt.

Jag ville ansluta mig till den här interpellationsdebatten med en förhoppning om att vi skulle kunna få klara besked om vad Sverige som land, som medlem i EU och som medlem i FN rent konkret kommer att göra för att tillsammans med det övriga världssamfundet försöka få till stånd först en deeskalering och sedan en vapenvila i kriget. Det utrikesministern säger i sitt interpellationssvar ger dock tyvärr ingen vägledning, snarare tvärtom. Där finns inga besked om några konkreta åtgärder från svensk sida.

Det är tyvärr detta som blivit bilden av den svenska regeringens agerande under det här året: tystnad och passivitet. Det senaste exemplet var när Sverige lade ned sin röst i FN när generalförsamlingen röstade om en resolution för att stödja Internationella domstolens utslag i somras om konflikten, ett utslag som klart och tydligt säger att Israels bosättningar på Västbanken är illegala och måste utrymmas. 142 länder röstade för resolutionen, 14 länder röstade emot och 43 länder lade ned sin röst, däribland Sverige.

Ett av de länder som röstade för var vårt grannland Finland, som ju också styrs av en högerregering. De röstade för resolutionen med en väldigt tydlig röstförklaring. De hänvisade till sin egen historia och sa: Vårt land, Finland, är ett land som självt har erfarenhet av angrepp och ockupation. Just därför, sa man, är det särskilt viktigt att stå upp för folkrätt och internationell lag i alla lägen och i alla sammanhang.

Detta gjorde alltså Finland. Man stod upp för folkrätten. Men det gjorde inte Sverige. Skälet Sverige angav var att det var ett för högt ställt krav på Israel att de skulle avbryta ockupationen och dra sig tillbaka inom ett år. Det skulle alltså gå för fort, tyckte den svenska regeringen. För fort - ockupationen har alltså pågått i över 50 år. Israel borde ha avbrutit den och dragit sig tillbaka för länge sedan, så som man lovade i Osloavtalet för 30 år sedan.

Vi har en annan stor konflikt just nu, i Ukraina. Det är oerhört viktigt att världen signalerar att här gäller inga dubbla måttstockar. Folkrätten gäller överallt. På samma sätt som vi kräver att Ryssland lämnar Ukraina måste vi också kräva att Israel lämnar ockuperade områden och avbryter sin bosättarpolitik.

Andra länder agerar mycket aktivt - till exempel Frankrike, till exempel Spanien, till exempel Irland. Nu måste även Sverige agera för att lägga press på alla parter för att få till stånd en omedelbar vapenvila och förhandlingar som också kan leda fram till ett frisläppande av gisslan.

Press måste läggas på Iran, som agerar i bakgrunden med sitt stöd till Hamas och Hizbollah. Vi kräver att Islamiska revolutionsgardet terrorlistas och att sanktionerna mot Iran utökas.

Men press måste också läggas på Israel. En enig opposition kräver att EU:s handelsavtal med Israel fryses tills Israel efterlever internationell rätt. Från socialdemokratisk sida kräver vi också att sanktionerna mot de militanta bosättarna på Västbanken kraftigt utökas. De kan inte få fortsätta att trakassera, döda och fördriva palestinier. Vi kräver att bosättarnas varor som produceras på ockuperad mark omedelbart stoppas från EU:s inre marknad.

Här finns alltså konkreta förslag som utrikesministern kan gå vidare med om hon bara vill. Min fråga är: Är hon beredd att göra det?