Fru talman! Jag vill tacka debattörerna för engagemanget. Vi får säkert återkomma till frågan. Jag ska till civilutskottet snart, och vi kan säkert också tillfälle att fördjupa diskussionerna här i kammaren framöver.

Jag skulle vilja vidga frågan lite grann genom att ta ett exempel från ett besök jag har gjort. Jag vet inte om ledamöterna har varit på Stadsmissionens byggprojekt i Farsta. De bjöd med mig in i den så kallade stora trean. Det är alltså en trerummare där man genom att tänja på regelverket för att få det så flexibelt som möjligt har kunnat göra två väldigt små rum i förrådsutrymmen med fönster. Detta, menade Stadsmissionen på plats, är idealiskt för små barnrum i hushåll som består av en ensamstående kvinna med flera barn som kanske har behövt fly från sin förövare och snabbt behöver få en bostad som ger trygghet. Jag tror inte att de barnen bryr sig så jättemycket om att det egentligen är ett förråd. Det är ett eget rum med en dörr som kan stängas, så att man kan gå undan och göra sina läxor. Det finns ljusinsläpp, fönster.

Detta är ett sätt där jag ser möjlighet till flexibilitet. Man uppnår en funktion men frångår tydliga detaljkrav.

Jag tror inte att någon i kammaren är emot att vi ska kunna bygga fler bostäder som blir tillgängliga för dem som bäst behöver det. Skulle man tolka regelverket väldigt byråkratiskt och fyrkantigt skulle den lägenhet som jag nämnde som exempel bara ha tre rum. Nu har man kunnat använda två förrådsutrymmen med fönster som mindre barnrum, så att en kvinna med barn kan få tak över huvudet för sina barn.

Jag vill inte raljera, men detta är ett exempel där regelverket i dag kanske är för fyrkantigt och man behöver titta på funktionskrav. Jag vill förstås fortsätta diskussionen om hur implementeringen blir så bra som möjligt, men man behöver ibland fokusera på vad som blir nyttan med det.

Tack så mycket för debatten!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.