Herr talman! Ledamoten säger att inflationen har gått ned och att allting är ljusgrönt och underbart. Jag delar inte riktigt den uppfattningen eftersom det fortfarande är ungefär 5 000 personer som kommer att gå från regionerna - de är alltså varslade. Det är klart att det är ett problem.

Pengar har betydelse. Pengar betyder någonting ute i regionerna, och det är klart att vi kan se en regional ojämlikhet utifrån vilka förskrivningar som görs i olika regioner. Regioner med sämre ekonomi har sämre förutsättningar att finansiera läkemedel som man exempelvis skriver ut från sjukhusen. Det är inget snack om det, om jag får uttrycka mig så. Jag är alltså bekymrad.

Men det som bekymrar mig ännu mer är att den fråga som vi har diskuterat hur länge som helst - den handlar alltså om läkemedel, om transparens, om vem som ska betala vad och om vad som händer - känns superluddig. Jag önskar att man kunde hitta vägar fram när det gäller vad staten ska göra, vad staten ska finansiera, vad staten ska härbärgera och vad regionerna ska göra.

Detta är verkligen en framtidsfråga, och vi diskuterar den typen av frågor i Vårdansvarskommittén. Det är en mängd utredningar på gång, men det är också mycket här och nu. Jag undrar fortfarande hur regionerna nästa år ska kunna finansiera sin egen verksamhet. Det ser inte jätteljust ut utifrån de regioner jag har talat med.