Fru talman! Ja, det utgår jag från, men jag föregriper inte våra processer i lagstiftningsarbetet. Märta Stenevi, som också har ingått i en regering med flera partier, vet att allt följer en särskild ordning. Nu är vi inne i det viktiga arbetet på Justitiedepartementet, och sedan ska detta, som det heter, beredas gemensamt i Regeringskansliet och därefter samordnas.

Det finns inget i våra ingångsvärden för regeringssamarbetet som för mig leder till några tvivel om att det finns en stark gemensam uppfattning, som jag också uppfattar omfattar en stor majoritet i den här kammaren, om att vi ska flytta fram positionerna rejält när det gäller att angripa mäns våld mot kvinnor och söka en ordning som på ett bättre sätt än i dag ger upprättelse för våldsutsatta kvinnor och även stärker det omgivande samhällets skydd mot denna typ av allvarlig brottslighet. Jag ser därför fram emot den fortsatta processen och att komma till riksdagen med en lagstiftning som jag hoppas och tror kommer att kunna vinna brett gehör här i kammaren.

Jag vill säga något om remissinstansers betydelse eftersom vi några gånger mellan raderna återkommer till den frågan. Man ska självklart ta intryck av vad remissinstanser har att säga. Sedan betyder inte det att man alltid slaviskt följer remissinstanser, som också kan tycka olika saker.

Något som jag själv tittar väldigt noggrant efter i remissinstansernas synpunkter är vad de praktiker som ska använda reglerna har att säga. Kommer detta att fungera i praktiken? Kommer det att vara möjligt att använda detta på ett bra sätt? Kommer reformer att få de avsedda effekterna? Detta tycker jag är utomordentligt viktigt.

På detta liksom på väldigt många andra områden i politiken finns det förstås ett rejält mått av principer, moral och samhällssyn som i sig är oerhört betydelsefulla. Det är klart att vi vill att straffen och straffrätten, inte minst på det här området, ska återspegla hur vi ser på samhället - att vi vill vara ett fritt och öppet samhälle där var och en kan vara trygg och säker och leva sitt liv på det sätt man själv önskar utan att behöva vara rädd eller utsättas för våld från vare sig samhället i stort eller enskilda våldsverkare. Vi vill att de principerna och den synen - Märta Stenevi sa att barn ska få vara barn, och det är alldeles självklart - ska återspeglas när vi utformar våra straffrättsliga regler på detta område. Samtidigt är det naturligtvis, om vi tar brottsoffrens utgångspunkt, oerhört viktigt att reglerna också utformas på ett sådant sätt att de i det praktiska livet och det praktiska genomslaget får de effekter vi efterfrågar.

Jag tycker därför att det är väldigt viktigt att veta att vi har praktikerna med oss när det gäller denna typ av förändringar. Sedan kan praktiker ändå för all del vara emot förändring, av andra skäl. Man arbetar på ett visst sätt. Man kanske är försiktig och återhållsam och tycker att förändringen innebär större risker än möjligheter och så vidare. Vi ska alltså inte slaviskt lyssna på vad de som i dag använder reglerna har att säga.

Men likafullt: Vi ska säkerställa att vi får en lagstiftning på detta område som i både moraliska termer och rättvisetermer signalerar den upprättelse vi vill se för brottsoffer och som understryker exempelvis att motiv spelar roll för brottens allvar. Hat är i sig något som ska få allvarliga konsekvenser när vi mäter ut straffen, men sedan ska vi också säkerställa att det vi vill uppnå får ett genomslag i det praktiska rättslivet. Det är med dessa ingångsvärden vi nu arbetar vidare med den här produkten.