Fru talman! Jag tackar Märta Stenevi för möjligheten att diskutera de viktiga frågorna i dag.

Jag välkomnade verkligen starten på debatten, och jag tänkte, ärligt talat, att ingången i diskussionen var en atypisk generositet. Jag tänkte att det möjligtvis var ett uttryck för frågornas betydelse och vikten av att hitta breda överenskommelser om sådant som verkligen är kritiskt för enskilda människor och för vårt samhälle i stort. Sedan tog det bara något inlägg så känner jag snarare igen upplägget på debatterna.

Saken är den att i stället för att räkna direktiv kan det också vara värt att titta på output och resultat. Det är en realitet. På ett och ett halvt år har vi levererat mer på området än vad den regering som Märta Stenevi ingick i under åtta år levererade under de åren.

Nu kommer kontaktförbuden. Nu kommer alltså det starka hyresrättsliga skyddet för de våldsutsatta kvinnorna. Kvinnan ska bo kvar, och den man som slår ska kastas ut. Nu kommer en riktig förändring av straffen, så att de återspeglar brottets allvar i straffmätningen. Nu kommer det en riktig förändring av mängdrabatten. Nu kommer regler som innebär att den som begår upprepade grova vålds- och sexualbrott, den som är farlig, kommer att låsas in på livstid, även om inte straffet för ett brott i det enskilda fallet föreskriver livstids fängelse.

På civilrättens område kan tilläggas att barn inte ska behöva växa upp med en förälder som slår eller har slagit den andra föräldern. Frågan om bodelningar tas med.

I fråga om det psykiska våldet tog vi också över ett utredningsförslag med en riktig intention, men det fick svidande remisskritik för att inte fungera i praktiken. Nu tar vi hand om det också.

Låt handlingarna avgöra vem som levererar på området. Då vågar jag påstå att om vi kan hålla samma tempo framöver som vi har gjort de första 18 månaderna kommer våldsutsatta kvinnor att ha ett avgjort bättre läge om vi ses igen om ett halvår, 12 månader eller 2 år.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.