Fru talman! Jag kan börja med att konstatera att om man på grund av remissinstansernas synpunkter kan lägga hela utredningen i papperskorgen är det minst sagt modigt att våga lova att man kommer att kunna klara att bereda en så här stor utredning på mindre än ett år för att skapa en förändring.

Jag måste också erkänna, fru talman, att jag blir lite besviken och också ganska orolig. Statsrådet har många gånger och vid många tillfällen talat om regeringens fokus på mäns våld mot kvinnor, och man gör som sagt vissa värdefulla insatser som man ska ha all kredd för. Men att frågan skulle ha samma tyngd inne på Regeringskansliet som till exempel gängkriminaliteten kan jag bara inte se i praktiken.

Den utredning som man har tillsatt är som sagt enorm, och skulle regeringen gå vidare med det man har beställt kommer det i praktiken att innebära att alla straffskalor kommer att röra sig uppåt dramatiskt. Skärpta straff har i sig ingen preventiv effekt; det är beforskat i decennier, lika länge som justitieministern har varit politiskt medveten, vilket han naturligtvis vet.

Däremot skulle en så stor förändring få konsekvensen att kostnaderna för kriminalvården och rättssystemet ökar lavinartat samtidigt som möjligheterna till effektiv vård och rehabilitering minskar. Redan i dag håller Sis och kriminalvården på att i snabb takt förändras från ett system som förr arbetade effektivt mot återfall i brottslighet till plantskolor för nya yrkeskriminella. De pengar som går in i ett ineffektivt, amerikaniserat vedergällningssystem är samtidigt pengar som inte kan läggas på förebyggande arbete eller på skydd till våldsutsatta. Samtidigt som regeringen öser pengar över ett system som inte gör jobbet drar man ju åt svångremmen för de kvinnor som tvingas fly.

För att tala klarspråk: Tio års ständiga straffskärpningar har inte gjort särskilt mycket nytta, för de har inte följts upp med förebyggande arbete. Att dra ned på skola och vård för att lägga pengarna på längre straff är kortsiktigt och ett rent hån mot dem som drabbas av kriminaliteten. Ännu mer provocerande blir detta när regeringen sänker skatten för höginkomsttagare samtidigt som man drar ned på bostadsbidraget för dem med lägst inkomster och hotar med att sänka riksnormen för försörjningsstödet för den som inte kan jobba, till exempel på grund av skyddade uppgifter och hot.

För många av de kvinnor som drabbas av våld är konsekvenserna enorma. Att lämna en destruktiv relation innebär för de allra flesta att ekonomin slås sönder. Men regeringens budget innehåller inget stöd till de drabbade och ingen förstärkning av traumavården värd namnet. Det är små, symboliska satsningar på bup som försvinner i de stora behoven i regionerna. Det finns ingen kompensation för skenande hyror, och skattesänkningen för en ensamstående mamma som arbetar i hemtjänsten är kanske en hundralapp. Det man däremot lägger tiotals miljarder på är de män som redan tjänar allra mest.

Fru talman! Jag vill fråga statsrådet när regeringen i stället kommer att lägga pengar på att stötta våldsutsatta kvinnor och deras barn, satsa pengar på deras vård och börja finansiera ett förebyggande arbete värt namnet. När kommer regeringen att börja lyssna på sina myndigheter, på forskningen, på brottsoffer och på brottsoffers familjer och börja lägga resurser på att stoppa våldet innan det händer i stället för efter?