Fru talman! Boende i Sveriges storstäder är miljonärer och dessutom vinnare när Tidöpartierna har kommit överens om sin budget. Inte nog med att miljonärerna får hutlösa skattesänkningar - nu ska staten dessutom låna för att sänka deras skatter. När kulturministern inledningsvis säger att man måste vara varsam med statens utgifter tycks det enbart gälla Sveriges kulturbudget.

För barn och unga, kulturliv utanför storstäderna, regionala länsmuseer, länsteatrar, scenkonst, studieförbund, konsthallar och folkbibliotek råder ett monumentalt ointresse från kulturministern och Tidöpartierna. Två år in i mandatperioden har man visat att man saknar vilja, ambitioner och visioner för Sveriges kulturliv.

Kulturens andel av den totala budgeten är nu den lägsta på 20 år, och även om allt inte behöver räknas i offentliga kronor och ören finns inget arbete sjösatt på Kulturdepartementet avseende det moderata löftet att stärka näringslivets eller mecenatskapets finansiering av kulturlivet. Även om kulturministern och hennes statssekreterare i var och varannan debatt belyser att Sverige har en låg andel privat finansiering eller mecenatskap inom kulturen händer ingenting på det området. Det bekräftades senast på kulturutskottets sammanträde i riksdagen för någon vecka sedan.

Vi står alltså här med sänkt offentligt anslag och inget sjösatt arbete för ökad privatfinansiering. I stället får vi veta att skattelättnaderna är den stora räddningen. Enligt kulturministern ska de breda skattelättnaderna skapa utrymme för att köpa sig en tavla, en bok eller ett musik- eller konstabonnemang. Kulturens verksamheter utanför storstäderna ska alltså lösa de ökade lönerna och hyrorna. Kostnadsutveckling och långsiktig verksamhetsfinansiering ska lösas med skattelättnader. Det, fru talman, kommer inte bara att göra fler konst- och kulturskapare arbetslösa i Sverige; det kommer att göra vårt land fattigare.

Den infrastruktur som krävs för det demokratiska samtalet kommer inte att möjliggöras utanför storstäderna. Senast i går hörde vi på nyheterna att replokaler för barn och unga håller på att läggas ned i kommun efter kommun.

Det kulturen behöver är finansiering på lång sikt. Det måste finnas visionära investeringar i konsten, musiken, teatern, dansen och litteraturen. Det behöver finnas platser dit barn och unga kan vända sig även om deras föräldrar inte är de bäst bemedlade. Därför ställer jag samma fråga som interpellanten Kristoffer Lindberg. Någonstans måste man ju fundera på vilka insatserna är utanför storstäderna. Hur tänker kulturministern parera de nedläggningar och nedskärningar som sker regionalt nu?

Sverige är större än Stockholm, Göteborg och Malmö, men även Stockholm, Göteborg och Malmö har det riktigt tufft med den svaga finansiering man ger kommunsektorn och regionerna. Någonstans måste man förstå att utan en vision eller ambition kommer det att ta lång tid att parera effekterna av den här kulturbudgeten. Jag hoppas att nästa kulturbudget kan innebära insatser, men väldigt lite talar för det.