Herr talman! Tack, socialministern, för svaret på min fråga!

Den som lider av en allvarlig psykisk störning och begår brott ska dömas till rättspsykiatrisk vård. Men det är ett mycket ansträngt läge inom rättspsykiatrin. Behovet av rättspsykiatrisk vård för allvarligt psykiskt sjuka som döms för grova brott har ökat. Fler behöver alltså plats inom rättspsykiatrin. Det ökade behovet har varit särskilt tydligt de senaste åren.

Den överbeläggning och de långa köer som nu drabbar rättspsykiatrin får förödande konsekvenser, på flera sätt. Patienter som dömts till vård för grova brott kan bli utan nödvändig behandling samtidigt som redan utskrivningsklara patienter tvingas vara kvar inom slutenvården på grund av bristande resurser i öppenvården. Det leder inte bara till ineffektiv vård utan även till onödigt lång frihetsberövning i vissa fall. Det har också lett till att Europadomstolen har kritiserat Sverige för brott mot mänskliga rättigheter.

Det är regionerna som har ansvar för insatserna eller vården inom rättspsykiatrin. Men deras möjligheter att påverka inflödet, det vill säga om fler patienter kommer till rättspsykiatrin, men också utflödet, det vill säga om man skrivs ut från rättspsykiatrin, är kraftigt begränsade. Regionerna kan påverka många andra saker, men det kan de inte påverka.

Flera regioner har skjutit till resurser, eftersom de ser att läget är akut. För bara några veckor sedan gjordes en mätning av hur det ser ut inom rättspsykiatrin: Beläggningen – överbeläggningen – inom rättspsykiatrin är 110 procent. Det är alltså fler som befinner sig inom rättspsykiatrin än man har platser för.

Flera regioner har som sagt tillfört resurser. Men de har ett väldigt tufft läge. Socialministern och jag delar inte bilden av hur det ser ut inom sjukvården och för regionerna i stort. Det blev tydligt i socialministerns svar.

I mitt eget hemlän, Östergötland, arbetar nu 900 personer färre än för ett år sedan. Den ekonomiska situationen för regionerna påverkar också rättspsykiatrin. Och regionernas ekonomiska situation och deras ansvar för rättspsykiatrin och hela sjukvården är beroende av den finansiering de får av den sittande regeringen och majoriteten i riksdagen.

Jag och många med mig anser att regionerna och sjukvården är underfinansierade. Jag tycker att det räcker at titta på siffrorna från till exempel mitt eget hemlän. Men jag besöker ganska ofta sjukvården och blir allt oftare stannad av personer och sjukvårdspersonal, inte bara hemmavid utan överallt i Sverige, som vill berätta om läget i sjukvården i dag, med underbemanning. Det påverkar naturligtvis också rättspsykiatrin.

Min fråga kvarstår. Vad avser statsrådet att göra åt situationen?