Herr talman! Först vill jag vara artig och säga hej till arbetsmarknadsminister Johan Britz. Vi har inte mötts tidigare, så det var trevligt att säga hej.

Vi ska prata om gigekonomin och dess baksidor. Min ansats i detta är att det krävs politiskt ansvar av oss alla för att få bukt med detta.

I våras gick matbuden som arbetar för Wolt i Norrköping ut i strejk. De vittnade om arbetsvillkor som faktiskt inte hör hemma i Sverige 2025: orimligt långa arbetsdagar och inkomster på runt 10 000 kronor i månaden före skatt. När kostnader som man har för sitt jobb, det vill säga för bil, telefon och annan utrustning, har dragits av innebär det en timlön på omkring 17 kronor för dem som gick ut i strejk.

Det är långt under vad någon ska behöva acceptera på svensk arbetsmarknad. Vi kan bara föreställa oss hur svårt det skulle vara att faktiskt leva på 17 kronor i timmen.

Förutom den låga ersättningen, som i sig är upprörande, är detta också en fråga om arbetsmiljö, säkerhet och trygghet. Har man inte arbetskläder, skyddsutrustning eller rimliga förutsättningar i trafiken påverkar det naturligtvis arbetsmiljön.

Buden har formellt ansetts vara egenföretagare. Det är där svårigheten ligger. Arbetsmarknadsministern lyfter fram den svenska modellen, som jag älskar och tycker är fantastiskt bra på väldigt många sätt. Men just här är det svårt med den svenska modellen. En del företag har ju ansett att buden är egenföretagare. Vem har då ansvaret för arbetsmiljön?

Det har varit en lång rättslig tvist mellan Arbetsmiljöverket och Wolt, och i juni slog domstolen fast att arbetsmiljöansvaret ligger hos Wolt. Tvisten om vem som har huvudansvaret har äntligen fått ett slutgiltigt avgörande: Wolt har arbetsmiljöansvaret. Domen är, som vi brukar kalla det, prejudicerande. Den innebär alltså att andra plattformsföretag också ska bedömas utifrån samma principer. Wolt ska nu – senast från i måndags den 1 september, tror jag – ha rutiner på plats för att förebygga olyckor och ohälsa, precis som andra arbetsgivare.

När nu detta alltså har ändrats och domstolen har fattat sitt beslut blir det ett lite annat läge. Vi behöver inte längre tvista om huruvida företagen har ett ansvar eller inte. Men det får också följder för hur vi ska förhålla oss i politiken.

För ett par år sedan uppskattade EU-kommissionen att över 28 miljoner människor i EU arbetar via digitala plattformar, och antalet väntas stiga. I Sverige bedöms tiotusentals människor arbeta i gigekonomin.

Förutsättningarna är väldigt olika. En del har väldigt låga inkomster, andra har det inte. Men det som ligger i linjen är ju att det är lite svårt att slå fast vem som har ansvaret för anställningarna och arbetsmiljön.

Min fråga till arbetsmarknadsministern kvarstår. Även om arbetsmarknadsministern nu hänvisar till att en utredning är på gång, vad anser arbetsmarknadsministern om detta? Och anser arbetsmarknadsministern att vi behöver agera på något sätt?