Herr talman! Jag tackar Ulrika Liljeberg för möjligheten att diskutera frågan.

Eftersom jag uppfattar att kärnfrågan fick ett tillfredsställande svar har vi nu breddat frågeställningen och talar om mängdbrotten i stort. Det har jag inga som helst problem med.

Det är helt riktigt att de så kallade mängdbrotten eller medborgarnära brotten sett över lång tid har varit väldigt ignorerade av egentligen hela vårt system, från politik till polisens praktik. Det har haft flera skäl. Ett är att den organiserade brottsligheten har kommit att bli så pass krävande att den tränger ut annan viktig polisiär verksamhet.

Det är också så – det fick vi bekräftelse på så sent som för bara någon vecka sedan när polisen presenterade en ny rapport från den organiserade samverkan mot organiserad brottslighet, som omfattar väldigt många myndigheter – att de så kallade mängdbrotten numera också i hög grad är en del av den organiserade brottsligheten.

När vi säger att vi bekämpar den ekonomiska brottsligheten, försöker strypa den kriminella ekonomin och mobiliserar resurser mot exempelvis gängens telefonbedrägerier är det mängdbrott i vardagen vi talar om. När telefonen ringer har alltför många äldre människor skäl att vara rädda snarare än glada. Det är ett mängdbrott som i allra högsta grad träffas av de insatser som görs mot den organiserade brottsligheten. Glädjande nog kan vi se att vinsterna från telefonbedrägerier under förra året gick ned 40 procent, och i år tycks den utvecklingen fortsätta.

Snittet mellan insatser mot den organiserade brottsligheten och insatser mot mängdbrotten ser nu annorlunda ut. Det betyder att den mobilisering vi nu gör mot den organiserade brottsligheten i högsta grad också påverkar tryggheten för medborgarna i deras vardag.

Med det sagt råder det heller ingen tvekan om att det finns en lång rad brott som drabbar medborgarna i vardagen där brottsuppklaringen har varit förfärligt låg.

Jag brukar ofta säga att många medborgare och företagare uppfattar att det inte är meningsfullt att polisanmäla därför att utredningarna antingen aldrig kommer igång eller läggs ned, inte sällan därför att den person som är misstänkt för brottet har begått andra och allvarligare brott som man prioriterar framför de ”mindre allvarliga” brott som drabbar medborgarna i vardagen.

Det är mot den bakgrunden vi har gett ett mycket tydligt uppdrag till rikspolischefen. För det första ska polistillväxten inte ske från midjan och uppåt utan den ska ske lokalt. Vi har nu alltså fler poliser än någonsin ute i våra lokalpolisområden i Sverige, och många fler är på väg. För det andra visar uppdraget tydligt att polisen måste göra samma resa när det gäller mängdbrotten som man har gjort med de grövsta och allvarligaste brotten, till exempel skjutningarna. Brottsuppklaringen har där fördubblats, vilket förhindrar och förebygger mer brottslighet.

Jag vet att arbetet i allra högsta grad pågår, och jag kommer tillbaka till att exempelvis brottsuppklaringen ökar påtagligt också när det gäller mängdbrotten.

Det långa talets korta mening är att de brott som drabbar medborgarna i vardagen måste vara högt prioriterade. Det är de i styrningen av polisen. Den mångåriga vändningen är inte bara på väg utan vi är mitt inne i den.