Herr talman! Tack så mycket, ledamoten, för möjligheten att resonera om barn och deras trygghet och barndom!

Ledamoten var kanske inte uppmärksam i slutet av mitt förra anförande, där jag sa att vi nu arbetar vidare med den lagstiftning som är kopplad till bland annat socialtjänstlagen. Där finns professionens och politikens roll naturligtvis med, och olika aspekter måste beaktas. Om inte det är något slags öppning vet jag inte vad som är det, men det var faktiskt vad jag sa för en liten stund sedan.

Det är viktigt att understryka att för allt det arbete som nu sker krävs det att man beaktar opartiskhet och rättssäkerhet. Det är utgångspunkter som måste hållas högt hela tiden. Det är viktigt att den enskildes rättssäkerhet garanteras. Det betyder i sin tur att socialtjänstens kompetens måste vara hög och att personer som arbetar i socialtjänsten måste ha lämplig bakgrund och faktiskt lämplig personlighet. Att kunna möta barn enligt de krav som ställs i den nya socialtjänstlagen kräver att man har kompetensen att lyssna in vad barn faktiskt säger – och kanske även personligheten som passar för det.

Vi som har arbetat med barn vet hur hög deras lojalitet kan vara till föräldrarna men också till andra personer och att barn ibland kan vara lättmanipulerade. Det sätter fokus på att de personer som arbetar med barn måste ha rätt kompetens. Det kan inte nog understrykas. Det är därför vi arbetar med en rad olika insatser för att kompetensförstärka och metodutveckla inom områden som socialtjänsten. Jag vill lyfta fram barnahus som exempel. Finns det brister måste de tas på allvar, och man måste hela tiden arbeta med att identifiera sådana.

Det är naturligtvis så att när man beslutat att ett barn eller en ung person ska flyttas till ett annat hem än sitt eget innebär det ett särskilt stort ansvar.

Jag har själv suttit i socialnämnd. Jag vet att det ibland kan kännas som om man är en bit ifrån besluten, men man har skyldighet att vara aktiv och ställa frågor. Med det uppföljningsansvar som hela tiden finns och som åligger socialnämnden är det också så att man som enskild socialnämndsledamot har ett väldigt stort ansvar. Det måste man naturligtvis kunna ta.

Utifrån de här olika aspekterna har vi nu en lagstiftning där barns rättigheter får en helt annan plats och det ges möjligheter för de myndigheter som ska utföra tillsyn. Kommunrevisionen är en viktig del i det här. Ivo, som är det verktyg jag arbetar med framför allt, får med den nya lagstiftningen bättre verktyg för att kunna säkerställa det jag uppfattar som grunden till ledamotens fråga och också utgångspunkten för det jag arbetar med, nämligen att barn som växer upp i Sverige ska få en trygg och säker barndom och att deras bästa alltid beaktas.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.