Herr talman! Om alla följer lagar och regler behöver vi inga domstolar. Det är ungefär det argument som ministern för fram här. Men det här handlar ju inte om när allting fungerar. Det här handlar inte om att lagstiftningen ska vara utformad så att alla följer den till punkt och pricka. Det här handlar om när människor i våra förvaltningar och myndigheter faktiskt begår bedrägliga handlingar och det inte finns någon möjlighet att upptäcka det, fast det finns de som gång på gång har rapporterat och försökt.

Detta resonemang får Kafkas Processen att framstå som något rättssäkert. Det blir helt märkligt, för då skulle ju varken lex Maria eller lex Sarah behövas. Om alla följde reglerna skulle vi inte heller behöva JO. Men det här är ett fall som visar att det inte räcker med regler.

Jag vill vara tydlig: Jag betvivlar inte en sekund ministerns intention att åstadkomma bra lagstiftning. Det tror jag absolut på. Men det finns flera dimensioner i detta. Vi har också marknadsmisslyckandet, där ett privat bolag har haft ett barn i sin vård och gett utlåtanden till socialnämnden, som konfirmerade på utlåtandet från det privata bolaget. Det är klart att det finns incitament i den här strukturen att behålla barnet där det är – det är ju pengar in på kontot varje dag som barnet är placerat hos den privata utföraren. Och när man till och med från politikens sida känner att det är något fel i förvaltningen är det ju inte konstigt att människor blir lite konspiratoriska. Det blir ett totalt moment 22: Jag känner att någonting är fel, men när jag säger att någonting är fel säger de att det inte är något fel, och då blir det ju min känsla som är fel och inte beslutet.

Jag förstår faktiskt inte motviljan här. Jag ber inte om några förändringar i synen på socialtjänsten, och jag ber inte om att vi ska göra någonting annorlunda. Tvärtom står jag ju här och berömmer ministern och tycker att det här visar på ett perfekt samarbete och en gemensam riktning mellan olika mandatperioder. Det är jättebra. Men ministern vill inte ens möta mig och säga att det är klart att det kan finns problem i vissa förvaltningar vare sig de är S-styrda eller M-styrda. Jag kan köpa att ministern vill lämna det därhän, men jag är helsingborgare, så för mig är det viktigt att prata om min stad. Det tror jag att ministern har respekt för.

Till syvende och sist är det en ganska liten sak jag ber om. Det räcker med att sätta sig på Socialdepartementet med en DS och se om det här är någonting som är helt unikt eller om det finns ett problem: Ska vi ta fram ett beredningsunderlag så att politiker, både mina kollegor runt om i kommunerna och partikamrater till ministern och alla andra partifärger, känner att de inte blir fångar och inte ligger och har ångest på natten för att barn far illa?

Jag hoppas att jag kan få ett svar från ministern. Vari ligger motviljan? Om allt det här som ministern gör kommer på plats, varför kan vi inte också ha en liten ventil som ger oss möjlighet att någon gång rädda det där barnet som, i det här fallet, berövas ett decennium av sin barndom? Varför kan ministern inte sträcka ut handen till ett sådant enkelt och faktiskt väldigt modest förslag?