Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Fallet Adam är en rättsskandal som har pågått i över ett decennium. Det är ett fall som har renderat tre avsnitt av Uppdrag granskning, där man har rett ut alla turer. Fullständigt bisarra anklagelser mot ett barn och hans pappa har framkommit, och gång på gång har samhället svikit barnet och pappan. Adam har berövats hela sin barndom.

Det här beror på att socialförvaltningen i Helsingborg har brustit i att följa lagen. Man har haft en bristande objektivitet. Man har inte tagit fram alternativa hypoteser. Man har undanhållit information och till och med haft separata, hemliga filarkiv. Man har hållit undan information från politiken och från pappan.

Åtta personer i socialförvaltningen i Helsingborg är misstänkta. Två har blivit avskedade. Två har blivit föremål för arbetsrättsliga åtgärder, och de andra skulle också ha blivit anmälda om inte preskriptionstiden för tjänstefel hade varit fem år utan längre. Fler hade alltså egentligen behövt polisanmälts.

Dessutom har en privat utförare, i form av Humana, anmälts till Ivo både av politiker och av förvaltningen. Men den halvårsvisa utvärdering som har gjorts av det privata bolaget har legat till grund för beslutet om fortsatt omhändertagande av pojken. Ett privat bolag har alltså fått lov att arbeta fram underlag som avgör om de ska behålla pojken i sin omvårdnad.

På socialförvaltningen har, enligt rapporten med granskningen av ärendet, tystnadskultur rått. Folk som har sagt något avvikande har straffats. De har blivit förflyttade inom förvaltningen. Detta har uppmärksammats av politiker – kamrater till mig. Men då fick chefen utvärdera sig själv, och ingenting hände.

Det här är en skandal av enorma mått. Jag måste säga att jag är lite förvånad över det svar som ministern ger, för inte med en enda stavelse beklagar ministern det som har hänt. Hon nämner inte fallet som sådant och det helt absurda i detta.

I stället får vi en förvaltningsberättelse, som säger hur det ska funka. Ingen önskar hellre än jag att det skulle vara så. Men i den argumentation som drivs i svaret skulle inte Ivo behövas. Vi skulle inte behöva lex Maria eller lex Sarah, för i svarets beskrivning fungerar allting. Men verkligheten ser inte ut så.

Då blir det märkligt att inte socialtjänstministern i alla fall lyfter blicken och tänker efter kring vad det är detta handlar om. Det handlar om politiker som sitter som fångar i ett system. Rapporten med granskningen som ligger på bordet visar att politiken har signalerat och sagt: Här är det något som är konstigt. Här behöver vi agera! Men politikerna har inte haft något verktyg utan varit helt i klorna på de här tjänstemännen, av vilka åtta personer misstänks ha agerat bedrägligt.

Det är utifrån denna ingång jag önskar att ministern, som jag vet bryr sig väldigt mycket om de här frågorna, skulle kunna överväga att tillsätta en utredning för att se över konstruktionen och ge politiken möjlighet att när något känns fel be någon att titta på det.