Fru talman! Regeringen svarar att man vill agera på alla fronter för att komma åt sådana här kriminella aktörer. Då drar jag mig genast till minnes en rapport av Jämställdhetsmyndigheten från i våras. Myndighetens kartläggning visar att 185 anmälningar om människohandel i Sverige gjordes förra året och att det inte kommit några fällande domar. Tittar vi tillbaka i tiden ser vi ytterst få fällande domar. De får plats på två fingrar, tror jag.

Det här är en av de stora frågorna när det gäller subventionerade anställningar. Akrimcentren, som arbetar med myndighetssamverkan, kommer nästan i varje fall fram till att det handlar om människohandel, exploatering och utnyttjande av människor. Men i Sverige ställs man inte till svars för de här handlingarna och blir inte dömd. Det är helt riskfritt att utnyttja människor grovt på det här sättet. Det kan pågå utan att man blir straffad.

Fru talman! Adrian Magnusson lyfter fram ett exempel i den här interpellationsdebatten, men det finns en rad exempel på olika fall. Det har kommit rapporter återkommande under en längre tid. Den senaste är den riksrevisionsrapport som vi tagit del av i utskottet och som även statsrådet tagit del av. Där riktas svidande kritik mot de subventionerade anställningarna. De här skattemedlen finansierar en organiserad kriminell verksamhet som gör att människor far illa, exploateras och är en handelsvara, men de fällande domarna är få. Generaldirektören för Jämställdhetsmyndigheten har själv sagt att det krävs ändringar i lagstiftningen för att få fler fällande domar. Då är en av mina frågor till statsrådet: Har statsrådet någon ambition att göra mer på det här området för att se till att människohandel inte ska pågå på svensk arbetsmarknad?

Jag förstår att det här kanske inte är den absolut högst prioriterade frågan av alla viktiga samhällsproblem som regeringen har att hantera. Att de absolut svagaste människorna på arbetsmarknaden blir utnyttjade, att människor utsätts för prostitution eller människohandel generellt, att det är barn som arbetar med att plocka våra bär och att kvinnor lever under slavliknande förhållanden kanske inte är de valvinnande frågor som man har en massa pressträffar runt. Men det är ändå frågor som beskriver hur en civiliserad stat mår. Det finns ett ansvar att se till att de svagaste inte far så illa i Sverige och på svensk arbetsmarknad.

Vad har statsrådet för ambitioner att göra mer för att vi ska få fler fällande domar och för att de här kriminella aktörerna inte ska använda sig av skattemedel för att finansiera sin verksamhet? När man handlar med människor på det här viset behövs det ansvarsutkrävande.