Fru talman! Låt mig först för säkerhets skull repetera att jag och regeringen står bakom den svenska modellen. Starka och självständiga arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer är grundläggande för den modellen, och vi står bakom den. Vi har en av de högsta fackliga anslutningsgraderna i världen, vilket visar på ett stort förtroende för fackföreningarnas arbete.

Som interpellanten var inne på har arbetstagarnas rätt att organisera sig gällt mycket länge. Redan 1906 i den så kallade decemberkompromissen – som var en överenskommelse mellan LO och SAF, det som numera heter Svenskt Näringsliv – förband sig arbetsgivarna att respektera arbetarnas rätt att organisera sig. Den här modellen har varit väldigt framgångsrik för Sverige, och den ska vi vårda och värna.

Att vi har självständiga arbetstagarorganisationer är viktigt för att arbetstagarna ska få en rättvis och oberoende representation för sina intressen gentemot arbetsgivarna. Starka och oberoende fack bidrar också till goda arbetsvillkor för arbetstagarna.

Adrian Magnusson anger i sin fråga att det är osäkert om skapandet av gula fackförbund är en begynnande trend på svensk arbetsmarknad. Jag har inga uppgifter om att företeelsen skulle vara ökande, och jag tror att det är svårt för både mig och Adrian Magnusson att svara på om det är en trend eller inte. Det har nog från tid till annan förekommit situationer där det har ifrågasatts om en sammanslutning som kallar sig fackförbund eller fackförening verkligen är en arbetstagarorganisation som tillvaratar arbetstagarnas intressen.

Det var intressant att Adrian Magnusson lyfte upp fallet från 2024 där lagstiftningen prövades, om jag förstod det hela rätt, och att domstolen då avgjorde frågan genom att konstatera att det inte rörde sig om ett fackförbund i lagens mening. Jag kommer inte, kan inte och får inte kommentera enskilda fall, men jag räknar med att det exempel som har lyfts upp här, om det är så som Adrian Magnusson beskriver det, säkerligen kommer att prövas i enlighet med den lagstiftning vi har.