Fru talman! Jag misstror inte statsrådet över huvud taget om att nollvisionen gäller. Ingen ska någonsin råka illa ut. Alla ska få komma hem hela och friska och kanske till och med må lite bättre efter sitt arbete. Det är allas vår målsättning, och arbetet handlar om att driva på för att detta ska ske överallt, hela tiden och för alla.

Det är dock inte den verklighet vi ser. Jag hör statsrådet beskriva detta med ett engagemang för frågan. Jag är väldigt glad över att det uttrycks här i kammaren. Men jag kommer ändå att fortsätta efterfråga lite mer konkreta åtgärder som skulle kunna få effekten att man uppnår nollvisionen och ser till att strategier som vi beslutar om blir verklighet och att åtgärder får den effekt som behövs. Det gäller bland annat det som tagits upp i debatten om de otroligt många underentreprenörskedjorna.

Är statsrådet beredd att göra något åt detta så att det inte får vara så många led i byggbranschen, för att minska risken för att man tappar den kontroll man har över sina anställda och inte kan ta arbetsmiljöansvaret? Jag tänker ägna mitt sista inlägg åt att fråga detta: Vill statsrådet göra något åt de otroligt långa underentreprenörskedjorna?