Fru talman! Vi vet att byggbranschen är särskilt riskfylld. Till skillnad från många andra branscher förändras arbetsmiljön ständigt på ett bygge. Nya moment, nya arbetslag, nya maskiner kräver ständigt nya riskbedömningar och nya skyddsåtgärder. Byggbranschen präglas i dag av korta byggtider och långa kedjor av underentreprenörer. Kunskapskraven är ofta otydliga. Kontrollen är bristfällig. I upphandlingar får alltför ofta lägsta pris väga tyngre än säkerheten. Ovanpå allt detta finns en utbredd arbetslivskriminalitet.

Statsrådet talar om säkerhetskultur, och det är jätteviktigt att man etablerar en säkerhetskultur. Men så som byggbranschen ser ut och med de särskilda utmaningar branschen har blir det oerhört svårt att etablera en gemensam kultur när det förekommer mängder av företag på en och samma arbetsplats, och det är nästan omöjligt att åstadkomma en ledning och styrning där. Jag tror att man måste komma åt andra grundläggande problem innan man kan ”grädda” med tal om säkerhetskultur, även om det givetvis är en viktig fråga.

På grund av hur det ser ut i branschen menar vi att det behövs en total genomlysning av hela sektorn, en kriskommission, där man granskar strukturerna och föreslår konkreta åtgärder. Det är vad Byggnads har krävt, och det är vad vi socialdemokrater har krävt i riksdagen.

Precis som uttrycks av Arbetsmiljöverkets generaldirektör och många före honom hade de allra flesta dödsolyckor kunnat förebyggas om arbetsgivarna gjort det de ska genom att ständigt bedöma risker, förebygga olyckor, följa upp sitt arbetsmiljöarbete och systematiskt jobba med arbetsmiljön. Därför vill jag fråga arbetsmarknadsministern: Hur ska vi få fler arbetsgivare att ta det ansvaret? Hur ökar vi motivationen att arbeta systematiskt med arbetsmiljön? Hur får vi riskbedömningen att bli bättre, och hur ser vi till att de åtgärder som krävs också kommer på plats?

Arbetsgivarna bär hela ansvaret för arbetsmiljön. Men hur får vi dem att ta det ansvaret? För mig är det tydligt, fru talman, att sanktionerna mot arbetsgivare som gång på gång brister i sitt ansvar måste skärpas. Arbetsmiljöbrott borde kunna leda till näringsförbud. Den som upprepade gånger utsätter sina anställda för livsfara ska inte ha rätt att driva företag. Det borde vara självklart.

Samtidigt måste antalet inspektioner öka, och de regionala skyddsombuden måste ges resurser nog att besöka fler arbetsplatser och upptäcka brister i tid. Det måste bli stopp för de oändliga kedjorna av underentreprenörer. Ju längre ned i kedjan man kommer, desto svårare blir det att säkerställa rimliga arbetsvillkor och att arbetsmiljöregler faktiskt följs. I varje led ska vinst tas ut och villkor och löner pressas. När ansvariga på en arbetsplats inte ens kan svara på var de omkomna var anställda är det något allvarligt fel.

Arbetsmarknadsministern säger att vi är eniga om att mer måste göras. Men vad är då arbetsmarknadsministerns lösning? När får vi se skarpa förslag från regeringen på hur man ska komma åt de utbredda problemen inom byggbranschen, som alltför ofta leder till att arbetare skadas eller i värsta fall dör?