Fru talman! Jag tackar statsrådet Pourmokhtari för svaret.

Hur skulle vi klara oss utan vatten? Svaret är naturligtvis det som vi alla vet: Vi skulle inte klara oss.

Jag har varit en av dem som kanske inte tänkt så mycket på vatten tidigare. Mina ögon har öppnats framför allt när jag träffat kvinnliga parlamentariker, alltså kollegor, i andra länder där vattenbristen är katastrofal och fått beskrivningar av hur läget är i länder där man inte har vatten, där man måste spara så mycket att det faktiskt kan vara fara för hälsa och liv.

Det är 2,2 miljarder människor som saknar rent och säkert dricksvatten i världen.

Jag var som sagt en av de där som kanske också tog vatten för givet. Vi var tyvärr många som gjorde det. För mig och flera andra blev problemet nog uppenbart 2018. Vi har ett litet torp med en egengrävd brunn. Det hade aldrig varit några problem tidigare, men helt plötsligt började vattnet sina.

Tyvärr fungerar ju vi människor på det sättet. I teorin kanske vi kan veta att detta är en farhåga eller en utmaning för framtiden, men det är när vi verkligen drabbas som det blir uppenbart.

Nu har flera av oss också kunnat läsa om detta. Sedan i våras har det varit tydligt att vatten saknas på många håll i vårt land, mer eller mindre. I mitt eget hemlän Östergötland har vi också vattenbrist, eller i alla fall lågt grundvatten, framför allt i de södra delarna. Det kanske inte är så många som upptäckt det, även om kunskapen finns.

På andra ställen har dock människor varit tvungna att spara. Särskilt i de södra och sydöstra delarna av vårt land är situationen ännu mer akut än i mitt hemlän, precis som statsrådet var inne på. Gotland gick upp i stabsläge när grund- och ytvattentäkterna nådde rekordlåga nivåer, och bevattningsförbud infördes i hela regionen. Jag är varje år på Öland och vet att också Öland är hårt drabbat.

Nu har även många här i Stockholm fått uppleva vad det kan innebära – delvis av lite andra orsaker, men grundorsaken är egentligen densamma: Vi börjar få en brist, och klimatförändringarna förvärrar den, precis som statsrådet var inne på.

För att möta detta krävs en långsiktig planering. Det börjar nu allt fler förstå. Redan i dag anpassar många kommuner sin verksamhet för att hantera perioderna med mindre vatten. Ofta har ju de delar av Sverige som vi pratar om vattenbrist när behovet av vatten är som störst. Det är aldrig så många på Gotland som på sommaren när vattenbristen är stor.

För mig är den här frågan väldigt viktig. Det är bra att det blir en grundläggande fråga. Jag undrar om regeringen behöver göra något mer, som att ta fram en nationell strategi och stödja de kommuner som särskilt har stora problem, problem som inte kommer att bli mindre i framtiden – för vi kan nog vara överens om att detta kommer att bli vanligare framöver.